AMBUSH-Desecrator-LP
Skivbolag: High Roller Records
Release: 2015-10-30

Småländska Ambush slog sig in rejält på den traditionella heavy metal-scenen med förra årets fullängdsdebut Firestorm. Bandet har utöver turnérande passat på att smida medan järnet är varmt och är redan aktuella med uppföljaren Desecrator. Även denna gång bjuds det på ett ytterst stiligt konvolut som direkt visar vad som väntar inuti. En rejäl dos heavy metal.

Första låten Possessed By Evil kommer igång med en galopperande takt och en slagkraftig refräng. Produktionsmässigt har bandet tagit ett klart steg framåt och mixningen är mindre vass och har ett varmare sound med mer tryck i. Oskar Jacobssons sång framhävs på ett mycket bättre sätt på denna platta och han har definitivt tagit ytterligare ett steg som sångare. Rob Halford-nerven är ständigt närvarande, melodierna är snyggt upplagda och tonhöjden skjuter genom taket plattan igenom.
På debuten slogs jag av bandets melodiösa sida och många gånger tänkte jag på Riot-influensen som något som skiljde bandet från mängden. Till denna plattan upplever jag att man tagit ännu ett steg närmare Accept när det kommer till riffmakande, känns svårt att klaga även om det inte blir lika säreget. Night Of Defilers är ett av många exempel på detta kliv, ett kliv som känns mer än naturligt att höra från ett småländskt band.
I titelspåret Desecrator vrids tempot upp och det är en klockren smäck som får mig att tänka på de göteborgska metalbröderna i Air Raid, medan The Chain Reaction känns som kärnan i Ambush-soundet. Sistnämnda spår innehåller skivans kanske bästa sånginsats och riktigt vasst gitarrljud i solopartierna.

South Street Brotherhood och Rose Of The Dawn känns som att de emulerar soundet från varsin Accept-klassiker, inget fan av första hälften av det tyska 80-talet kommer kunna stå still när detta material senare ska ut på vägarna och visas upp.
Master Of The Sea är en halvepisk historia som rullar fram i en stadig fyrtakt likt en lastbil på en kolsvart motorväg, speciellt refrängen sätter sig och dess placering mellan två rökare får den att kännas längre än vad den egentligen är.
Faster är en typisk snabb låt som inte går riktigt på djupet, men som kommer få huvuden världen över att skaka i takt och nävar att resas i luften.
I avslutande The Seventh Seal visar bandet upp en bredd, tyngd och ett något progressivt element som lyssnarna tidigare inte bjudits på. Bandet visar hur de utvecklas i ett mer, inom soundets och genrens ramar, sofistikerat håll och jag gillar hur låten stegrar mot slutet och lämnar en med en avslutande adrenalinkick.

Sammanfattningsvis tar bandet ett kliv framåt, det är mer tryck i soundet och låtskriveriet är mer genomarbetat. Ett givet köp för den bakåtsträvande metalhjälten i jeansväst som uppskattar när såväl omslag och musik sammanstrålar i ett regelrätt heavy metal-inferno.

Bäst: Uppgraderingen av soundet.
Sämst: Det är synd att klaga på något man älskar, men det är på gränser för hur många Accept-pastischer man kan komma undan med på samma fullängdare utan att det blir en tanke som följer med en genom lyssningarna.

Betyg: 8/10

Skribent: Viktor Skatt

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas