Release: 2019-01-25
Bolag: RCA Records

Vi kan kasta alla genrebeteckningar vi har försökt sätta på Bring Me the Horizon. Detta är varken deathcore, metalcore eller någon form av arenarock. Detta är en blandning av gitarrbaserad rockmusik, dubstep, dansgolvbeats, hip-hop och medryckande gitarriff. Amo är minst sagt en resa utan jämförelse.

Det är ingen hemlighet vartåt det har lutat. Bandets senare släpp har varit långt ifrån debuten Count Your Blessings och metalcore-pärlan Suicide Season, även om det har funnits partiklar i bandets musik som skvallrat om Bring Me the Horizons förflutna. Nu finns det inte en molekyl kvar av detta. Amo lär gör de mest inbitna metalcore-fansen förbannade. De kommer också att missa något.

För även om skivan inte innehåller ett enda breakdown och ingen skriksång från sångaren Oli Sykes så finns det ändå en del partier som går miste om man inte ger detta album en chans. Mantra har en gitarrslinga som är svår att motstå. Nihilist Blues kanske skulle passa in lika bra på en Summerburst-festival, men refrängen sätter sig som en igel. Wonderful Life, som (våld)gästas av Dani Filths (Cradle of Filth) varulvsyl dryper av vardagsironi och visar att gruppen fortfarande kan låta mörk om den vill. Sugar Honey ice & Tea är titeln till trots inte en mysig låt, utan snarare en rejäl smocka.

Det är därför synd att detta får dela utrymme med rent trams som Medicine, Justin Timberlake-ripoffen In the Dark och den horribla Mother Tongue. Genretillhörigheten till trots så har britterna med Amo lyckas skriva några av sina starkaste låtar på flera år, men också några av gruppens svagaste stunder någonsin. Där musiken utvecklas gör inte Olis texter detsamma, utan fortsätter vara pubertala och ytliga. Den som kom hit för livsläxor har kommit fel.

Betyg: 5/10

Jimmy JimJim Rimsby

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas