close quartersRelease: 2015-08-21
Bolag: Fassberg & Osterlind Music via Rootsy/Warner

Close Quarters från Vadstena har i snart ett decennium spridit sin festglada Rock N Roll till världen. I dagsläget är de högaktuella med plattan Always Alot, Never Little som spelades in i Malmö tidigare under året med Staffan Österlind som producent.

Skivan öppnar i 180 med The Boys Are Back, en gitarrdriven dänga som sätter an tonen för vad som komma skall. Det är ösig och skränig Rock N Roll med stora allsångselement. Fredrik ”Taliqua” Josefssons grymtande och punkiga sång är lite av en smaksak men gör sig bra i refrängerna.
I titelspåret, skrivet tillsammans med Nicke Borg från Backyard Babies, märks det tydligt att inspirationen från just det bandet är pågatlig i bandets sound, samtidigt som det även finns vissa soundmässiga hintar till sättet Poison la upp sina hits när det begav sig under sent 80-tal.
My Way Or The Highway är en riktig partydänga, att refrängen påminner starkt om en Hardcore Superstar-låt är mindre viktigt då låten står bra på egna ben och är som klippt och skuren för såväl radio som förfest.

Adrenaline Addicted är en groovig låt där det ytterst simpla twinsolot är det som fångar mig mest, 1975 kom och knackade på dörren och då ser jag till att öppna! Gitarristerna KK och Marty ger oss allt vi önskar, det klassiska Gibson genom Marshall-soundet är allt som behövs. Punkt.
I Friday Feeling bjuder grabbarna in de rutinerade rävarna Pontus Snibb (Bonafide) och Spike (The Quireboys) att sjunga, skam den som inte kommer i stämning när dessa herrar tar ton.
Efterföljande Broken Wings hade definitivt kunnat platsa på valfri platta med rockband som Quireboys eller svenska Diamond Dogs, härligt förtidsgubbrock från detta gäng och återigen mycket bra gitarrton i solopartierna. I kompet kan jag ibland tycka att gitarrljudet är aningen för basigt och dovt för min smak, men det är inget jag fäster så stor vikt vid då jag inte upplever att helheten blir märkbart lidande.

Låttitlar som I Don’t Give A Shit borde enligt mig förbjudas, trots mina låga förväntningar kan jag dock inte förneka att det är bra, melodiös och välkomponerad låt. Överlag är det effektivt material vi bjuds på, det är rytmiskt och livsbejakande samtidigt som soundet är gött. I Crazy World kan jag dock känna att jag tappar lite fokus men det återvinns i den energiska Loving On Borrowed Time.
Jag köper Taliquas röst till stor del men i tionde låten Walk The Plank börjar den bli lite tradig att lyssna på i ett svep.
Albumet avslutas med balladen First And Last Time där det snygga gitarrljudet återigen är den främsta behållningen.

Close Quarters
lär gå en härlig höst till mötes, detta är musik som går att visualisera framför sig. Jag ser svettiga klubbkvällar i rikets alla städer, öl som flödar och svett som dryper över skrikande fans på främre raden. Jag ser efterfester och störningsjourer, trånga turnébussar och Resorb.
Det kan nog bli kanon, det här.

Bäst: Sättet de skriver partyrock på, det är inte bara att skriva en allsångsdänga utan det krävs hårt jobb och talang.
Sämst: Även om jag köper den så är jag inte helt förtjust i den typen av sång.
Betyg: 7/10

Skribent: Viktor Skatt

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas