Release: 2018-09-21
Skivbolag: GAIN

Hardcore Superstar från Göteborg behöver ingen närmare presentation, har du missat dem så kan du gå tillbaks och gömma dig under stenen du tittade fram ifrån.
Den 21:a september är bandet tillbaka med sitt första album sedan 2015, något som har föregåtts av fem starka singelsläpp. Således anar befolkningen redan att Sveriges regenter av partydriven rock är här för att explodera.

You Can’t Kill My Rock ’n Roll inleds med låten AD/HD, en titel som samtidigt beskriver hur bandet skapar och låter. Det är som att man sprängs av influenser och vill få in allt på plattan.
Den ungdomliga skaparglädjen och entusiasmen backas dock upp av en mogen känsla för finess och smakfullhet, vilket leder till att många influenser bakas in som nyanser och toner som ger soundet ett djup utan att man tappar sin identitet.

Jämfört med på HCSS (2015) kan man höra en mer modern touch i bandets sound här, lite på samma sätt som bolagskollegorna H.E.A.T så använder man det dock som en motor för att dopa sitt material snarare än att haka på någon trend. Titelspåret You Can’t Kill My Rock ’n Roll blandar gammalt och nytt på ett fantastiskt sätt, här hör jag popmusik från Way Out West blandat med Van Halen och Accept. Vilket är både sinnessjukt och svinbra.
Detta blandas med riffmaskiner som The Others, där bandet verkligen spänner musklerna och Vic Zino får leka loss.

Hardcore Superstar är kanske inte bandet jag går till ifall jag vill ha djupa texter, men deras ambition är inte heller att tävla med Pink Floyd.
Däremot vill jag påstå att det finns få band som är lika bra att bränna på när det korkats upp och festen är ett faktum. Deras stora styrka är ju att skriva de där ”good time party rock”-klassikerna.
På denna platta samlar de ihop inte mindre än fem sådana, vilket är mer än vad de flesta lyckas med på ett decennium.
Soundet är explosivt och har bra tryck, men den verkliga styrkan sitter i låtmaterialet och det är därför jag väljer att fokusera på det.

Överlag är plattan en positiv överraskning, en vital explosion av ett gäng killar som vägrar växa upp och ifrån sina idoler. Jag önskar att jag kan vara likadan om tio år.

Bäst: You Can’t Kill My Rock ’n Roll.
Sämst: Stundtals är texterna aningen pubertala.
Betyg: 8/10

Skribent: Viktor Skatt

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas