maddox street
Maddox Street, från Göteborg med omnejd, stiftade jag bekantskap med redan för cirka tre år sedan då detta gäng tonåringar stod på Sticky Fingers scen och rodde hem vinsten i en talangtävling. Med sitt genuina retrosound visade de att de stod ut från mängden, att de hade ett unikt sväng och att det vore ett misstag att inte hålla ögonen på dem inför framtiden.
År 2015 kommer till slut debutskivan, ett sju spår och 42 minuter långt epos som jag skulle vilja kategorisera som ”post Beatles white boogie ‘n’ blues”.

Öppningsspåret You Had It Coming har ett skönt Led Zeppelin-komp och även starka toner av tidiga Uriah Heep och det luftigt drömska sound som detta fjärde band i ”the big three” av hårdrock gjorde sig kända för. Den främsta styrkan sitter i det extremt välkomponerade materialet som trots högklassiga utsvävningar håller sig catchy, jordnära och simpelt.
En framträdande orgel är något som alltid bör premieras, det ger ett djup och en bredd till ljudbilden som inte går att få på annat sätt.
Att bandet nyss lämnat tonåren känns främmande då de spelar som ett sällsynt rutinerat gäng. Det enda som är lite synd är att sångaren/gitarristen Dylan Brock inte låter tio år äldre än han är och kan matcha soundet fullt ut. Jag ser framför mig hur detta album sjungs av en hybrid mellan Jim MorrisonPaul Rodgers samt Joe Cocker och släpps år 1972. Definitivt en platinasäljare.

Irresistible är en groovig historia som blandar stora riff med en tillbakalutad feeling. Dylan sjunger till en början återigen lite högre än vad som känns som hans naturliga röstläge, för att sedan gå ner lite och hitta sitt element. Då nästan halva låten är avklarad bestämmer sig bandet för att dra upp tempot och jamma loss totalt. Samtliga medlemmar får sola loss och spelglädjen skiner igenom.
Trummisen Micael Karlsson och basisten Henrik Carlstedt utgör en superb rytmsektion bakom visionären Dylans gitarrspel.
GASUS drivs fram av en kraftig basslinga som sedan bryts av med hjälp av The Doors-doftande och ganska flummiga verser. Helt klart en bra låt, som dock är duktigt utdragen och klockar in på över åtta minuter.

Min favorit på skivan är shuffle-monstret The Lost Son (The Man In The Sun), som driver på likt ett Canned Heat-godståg. Många kommer förmodligen tänka på exempelvis Rival Sons när de hör Maddox Street, jag hör dock för många gamla influenser och ljudlandskap för att kunna tänka på ett band som kommit fram på senare år. Vad vi kan konstatera är i alla fall att skivsamlingarna hos bägge bandens medlemmar inte lär vara totalt olika. Allsångspartiet mot slutet ger låten en extra dimension, lite som när L.A. Woman med The Doors går över i Mr. Mojo Risin’-partiet.
King Of The Hill är ett härligt spår med Crosby, Stills & Nash-stämsång över ett lugnt och pianodrivet komp. Jag tycker det är fantastiskt att vissa fortfarande kan skriva låtar på detta sätt, det är som att man blåser nytt liv i en tid som flytt.

Eposet Dear Ol’ Lord som klockar in på över nio minuter är en riktigt tung dänga som drivs igång av en rent magisk orgel. Tankarna förs tillbaks till monumentala intron som Child In Time med Deep Purple och Rainbow Demon med Uriah Heep, något som inte direkt händer dagligen då jag sätter mig i min tjänstebil och drar på radion.
Låten mal på i ett hypnotiskt och flytande tempo, det blir inte tråkigt utan man fångar snarare in lyssnaren i ett slags transliknande tillstånd. Efter ett riktigt skönt jammande mot slutet återstår enbart den instrumentala och akustiska First Days Of Spring på skivan.

Det enda råd jag kan ge Maddox Street är att inte lägga av, få band har talangen att skriva denna typen av musik på denna nivån och ännu färre sätter svänget.
Den sjunde augusti tänker jag definitivt inte missa detta gäng, då de öppnar för Troubled HorsePustervik i Göteborg.

Bäst: Svänget, kompositionerna, de individuella prestationerna, den musikaliska interaktionen och de olika partierna som löser av varandra i låtarna.
Sämst: Dylan sjunger riktigt bra redan nu men jag hade velat höra honom lägga om sången om ytterligare ett par år då hans röst peakar.
Betyg: 8,5/10

Skribent: Viktor Skatt