MärvelRelease: 2015-09-18
Bolag: Killer Cobra Records

Som ett extremt KISS-fan sedan yngre dagar var det svårt att missa Linköpingsbandet Märvel då de blixtrade till med plattan Five Smell City för tio år sedan.
De maskerade hjältarna med det 70-talsdoftande soundet har sedan dess funnits med som en garant för kvalitet utan att verkligen slå eller åka på större korståg.
Det var först i somras jag förstod vilket momentum man för närvarande var på väg att bygga upp inför hösten. Platsen var Muskelrock och i Bullets turnébuss var vi ett gäng tappra själar som försökte finna hopp om liv inför den sista festivaldagen. In i bussen kommer Joseph Tholl från Enforcer/Black Trip och kör igång sprillans nya singeln The Hills Have Eyes. Det utbyts blickar, det trummas på knän, det visslas. Vi ber att få höra låten igen. Helvete.

Första låten på minialbumet The Hills Have Eyes är Back In The Saddle, en låt som kapslar in hela bandets sound på ett exemplariskt sätt. Den svängiga versen, den kraftfulla bryggan och den självsäkra refrängen leder lyssnaren rätt i fördärvet. Ulrik Bodstedts ständigt vandrande bas, John Steens riffande och Tony Samuelssons driv i trummorna förvaltas på bästa sätt i den legendariska studion Gutterview Recorders. Bakom spakarna sitter Märvel själva och den extremt rutinerade Fred Estby.
One Shining Moment är en riktig rökare som med sin energi, svängiga tamburin och intensiva riffande sätter sig omedelbart. Tidiga Hellacopters och KISS möter ett återkommande och stegrande Ritchie Blackmore-riff (liknande effekt som riffet i Rainbow’s Fire Dance) i ett skenande godståg på väg mot fyrverkerifabriken.

Titelspåret The Hills Have Eyes är som en historia i sig på detta album, en dimensionsöverskridande melodi som drivs fram av golvpukor och en akustisk gitarr. Visslingsmelodin är redan legendarisk och det var länge sedan jag hörde ett svenskt rockband skriva en sådan tidlös hit som ställer sig över allt vad genrer och ramar heter.
Det ter sig tämligen naturligt att efterföljande Goodbye, Shalom! hamnar något i skymundan efter den urladdning vi nyss bjudits på. En stark låt dock, där både refräng och verser är välsvarvade hantverk. Känns som en låt som träder fram efter att man till slut lyssnat sönder de övriga.

Bandet ger sig oväntat nog på att göra en cover på inga mindre än W.A.S.P och deras hit L.O.V.E Machine. Jag älskar hur bandet börjar mata på i en Children Of The Grave-shuffle för att sedan gå över i ett rakt Rock N Roll-komp i fyrtakt med det klassiska ”Boba-plinket” på piano i bakgrunden.
Covern är annorlunda, den berättar en egen historia, den är välkomponerad och den är otroligt rättfärdigad. Märvel visar att de har jävligt roligt, rent ut sagt.
Albumet avslutas med Bring It On, en skramlig och något vemodig historia som kompletteras med en orgel i refrängerna. Definitivt njutbart men jämfört med plattans högsta punkter är det en låt som faller i glömska en aning. Snyggt solo.

Med The Hills Have Eyes har Märvel gått från ett ”de kör när de känner för det”-band till ett band som kommer bli seriöst uppmärksammat på bred front. De har soundet, imagen, låtarna och de marknadsföringsmässiga musklerna för att kunna ta detta hur långt som helst. Detta är definitivt en nivå högre än något bandet gjort tidigare, det ska bli mycket spännande att följa händelserna som följer efter plattans release.

Bäst: The Hills Have Eyes är ytterligare en klass upp från det redan högklassiga materialet. En superhit.
Sämst: Formatet ”minialbum” är ju superbt attraktivt, när det dock låter så här bra hade man dock velat ha fyra låtar till.
Betyg: 9/10

Skribent: Viktor Skatt

Köp The Hills Have Eyes på vinyl här!

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas