Release: 2018-04-20
Skivbolag: Perris Records

Göteborgsbandet Saffire behöver ingen närmare presentation för den som hängt med i den svenska hårdrockssvängen de senaste åren. Bandet har gjort sig ett namn inom den klassiska rocken med ett kraftfullt sound baserat på starkt låthantverk som blickar både bakåt och framåt i tiden.
Where The Monsters Dwell är bandets tredje fullängdare och den som kan sin musik vet att tredje plattan brukar ses som en avgörande brytpunkt för band. Där många tappar glöden lägger vissa i nästa växel, vart har vi då Saffire?

Redan från det mäktiga, inledande orgelackordet i Wolf Among The Sheep bjuds vi på en känsla av att bandet har en musikalisk vision som vi nu ska bjudas på. När hela bandet fyller i så står det klart att man siktar högt, supergitarristen Victor Olsson driver på med ett massivt riffande som skickar fissionsbaserade projektiler rakt på min Blackmore-nerv. Det uppmuntras alltid.
Produktionen är som väntat rejäl och fyllig, vi bjuds på oerhört välskriven samt väl framförd hårdrock som rör sig över ett brett spektrum. Stundtals blickar man tillbaks mot 70-talets storheter medan man i titelspåret och i balladen Fortress låter moderniteten skina igenom. Bandet utnyttjar sitt melodisinne för att hela tiden hålla lyssnaren engagerad och finurligheterna avlöser varandra.

När jag lyssnar på plattan så tänker jag att detta är musik för massorna, låtarna är precis lagom catchiga och med en sångare som Tobias Jansson har man ett kraftpaket som ger bandet en extra edge. I mitt tycke är detta bandets främsta släpp hittills, det är skönt att se att bandet går stabilt framåt och att låtarna blir mer och mer välsnickrade. Min enda oro inför plattan var att det skulle dra för mycket åt det moderna, tyngre hållet. Jag är glad att jag istället möttes av ett välbalanserat och inspirerat album, där vi till och med bjuds på struttigt sväng i form av Broken Crown.
Nu gäller det bara att bandet lyckas paketera det visuella så att de får till ett helhetskoncept. Lite på samma sätt som exempelvis The Night Flight Orchestra hittat sin visuella nisch.
På dagens scen, som kännetecknas av ett extremt överflöd, är det riskabelt att falla in i ”fem allvarliga killar klädda i svart”-fällan. Det blir lätt anonymt och då riskerar man att falla in i mängden trots att man har musik som sticker ut ur densamma. Jag hoppas att jag blir positivt överraskad även här.

Betyg: 8/10.
Skribent: Viktor Skatt

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas