Release: 2019-01-11
Skivbolag: Nuclear Blast

 

Det har gått nästan tre och ett halvt år sedan The ride majestic. Ett rekordlångt uppehåll för Soilwork, men så har det också hänt en del på vägen.

Verkligheten får mig att tänka på två av Soilworks skivbolagskollegor, Opeth och Behemoth. Det låter kanske märkligt och väldigt långsökt, tillåt mig försöka förklara hur jag menar.

Om vi börjar med Opeth så har det inte enbart att göra med att det inledande instrumentala titelspåret låter så mycket Opeth att jag för en stund börjar fundera över om någon givit mig fel skiva. På sätt och vis känns det som om Soilwork kanske är ute på samma resa som Opeth har gjort, mot mjukare melodier och mer ren sång. Det är bara en känsla jag har, och man ska inte ta något för givet, men det är också här Behemoth hur märkligt det än må låta kommer in i bilden.

Precis så som Behemoths frontman Nergal på bandets senaste giv, I loved you at your darkest, har vävt in influenser från sitt sidoprojekt Me and that man, är det också väldigt uppenbart att sångaren Björn ”Speed” Strid och gitarristen David Andersson här tagit med sig en hel del idéer från sitt Night flight Orchestra till Soilwork på Verkligheten.

Spår som Full moon shoals, You aquiver, The nurturing glance och singeln Stålfågel (Var kommer denna plötsliga Soilwork-”trend” med svenska titlar ifrån?) doftar både AOR och classic rock.

Vill man däremot ha mer tradionellt Soilwork-rens behöver man inte leta särskilt mycket längre än Arrival, When the universe spoke och den Tomi Joutsen (Amorphis)-gästade Needles and kin.

När Dirk Verbeuren lämnade Soilwork för nytt jobb i Megadeth tog Soilwork in den unga dansken Bastian Thusgaard som nu gör sitt första album med bandet, och som han gör det! Trots att han har väldigt stora skor att fylla gör han det verkligen med den äran.

Här vore det enkelt att sätta punkt och konstatera att Soilwork återigen har lyckats att göra ett starkt album, för det har de. Trots det finns det något som gnager i mig, jag får liksom inte samma wow-känsla som jag fick av The ride majestic (2015) och framför allt The living infinite (2013). Kanske är de nutida föregångarna helt enkelt för bra, för tiden får utvisa hur historien kommer att döma Verkligheten, men just nu bleknar den i jämförelse.

 

Bäst: Stålfågel
Sämst: Att inget verkligen griper tag och ruskar om lyssnaren.
Betyg: 6/10

/JJ

jj@accessrock.se

 

 

Biljetter till nästa veckas gig HÄR!

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas