Release: 12/10 -17
Bolag: Independent

Vad får man om man blandar fem Göteborgare, en Norrlänning och inspiration från sjuttiotalets bästa grupper? Man får givetvis ett av rikets mest hajpade band. Det efterlängtade debutalbumet är här.

När en inbiten 70-talstorsk som jag själv får nys om ett band som sägs kunna leverera hungrig, svängig och energisk hårdrock av den klassiska skolan är det inte helt utan att en blir skeptisk. Många har på senare år försökt utan att lyckas. Efter att ha sett ett par av Göteborgsbandet Streamlines tämligen sporadiska livespelningar råder det lyckligtvis inga tvivel om att de kan leverera nämnda musik, men frågan har ändå kvarstått – Har de vad som krävs för att ro i land en skiva som gör dem rättvisa? När debuten nu snurrat otaliga gånger både i min musikanläggning och i mitt huvud är jag redo att ge mitt utlåtande.

Spoiler: Det låter bra.

Albumet rivstartar med den tunga ölhävaren Freerider, och det blir snabbt tydligt varför bandet jämförts med supergruppen The Night Flight Orchestra. Det finns dock en viktig detalj som skiljer de två banden åt – sången. Där Orchestra bitvis faller med Björn Strids begränsade och ansträngda röst vinner Streamline på walkover. Gabriel Lindmark har en rå, rivig röst som utgör en lika viktig som välkommen grundsten i bandets sound.

Om inte öppningsspåret lyckats väcka liv i partynerverna lär adrenalininjektionen Barely Running klara biffen. En rå-svängig mix mellan Mr. Big och tidiga Van Halen, där gitarristerna Jhonny Göransson och Olle Lindahl får glänsa rejält. Något som slår lyssnaren tidigt är det flitiga användandet av klaviatur. Niklas Arkbro står för en massiv arsenal av pianon, hammondorglar och klavinetter som bidrar till den pseudo-nostalgiska ljudbilden utan att det någonsin känns forcerat eller artificiellt.

I Hellacopters-flirten Save Me och den på förhand favorittippade Blind visar killarna prov på goda låtskrivarkunskaper. Basisten Mikael Planefeldt och trummisen Efraim Larsson utgör en snortight rytmsektion, vars små detaljer i form av kreativa fills och välarrangerade basgångar gör lyssningsupplevelsen till en av de mest spännande jag upplevt på väldigt länge.

De fantastiska låtarna Talk It Out och The Good Samaritan för osökt tankarna till de plågsamt förbisedda indierockarna Pride Tiger’s fantastiska debut The Lucky Ones medan både tempo och kvalitet dessvärre sinar en aning med den något överflödiga 2nd Street och boogiegungande domedagsbluesen Deliver Us. I dessa två låtar saknas den hunger och energi som genomsyrar resten av skivan, vilket drar ner betyget en aning.

När den mäktiga No Rest For The Vicar presenterar sig har bandet lyckats återgå till full styrka. Här varvas Ghost-gungiga verser med maffiga refränger innan den episka avslutningen avrundar debutalstret. I slutändan går det inte att konstatera annat än att detta är ett genuint suveränt album, ett par skönhetsfläckar till trots. Gillar du tidiga Whitesnake, Deep Purple och Hellacopters lär du inte bli besviken på vad jag anser vara årets platta 2017.

Stäng av datorn, släng på dig pjucksen och spring och köp. Svårare än så är det inte.

BETYG: 9/10 Feskekyrkor
BÄST: Freerider, Barely Running och Save Me
SÄMST: Meta-refrängen i Deliver Us fintar bort mig fullständigt. Varje gång.
FRÅGA: Streamline II? Snart? Please?

1) Freerider
2) Barely Runnin’
3) Get What’s Coming
4) Save Me
5) Blind
6) Pay The Price
7) Talk It Out
8) 2nd Street
9) Deliver Us
10) The Good Samaritan
11) No Rest For The Vicar

KOMMANDE SPELNINGAR:

 The Night Flight Orchestra + Streamline | Sticky Fingers, Göteborg

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas