Yardstones
Yardstones från Göteborg bildades 2013 och är ett av de senaste tillskotten på rockscenen. Efter hårt arbete på scen och med debutplattan White Lies lyckades bandet knipa en plats på årets upplaga av Sweden Rock Festival. Äntligen finns plattan ute för lyssning i dess slutliga mix och vi ska ta oss en titt på denna platta från dessa unga herrar.

Plattan öppnar med introt Sweet Melody Of Love som går över i låten Freedom. Bandet är starkt influerade av band som Guns N Roses, H.E.A.T, Aerosmith och Hardcore Superstar men framför allt i versen får jag en viss Dio-feeling i soundet som är klassisk rock kryddad med en underliggande keyboard-matta.
I Better Off Alone blir Guns-vibbarna verkligt påtagliga, det är en genomgående influens i bandets sound. Det är melodiöst, lagom sleazigt, välkomponerat och man märker att bandet vill slå på stort med sitt första rejäla släpp. Vanligtvis ska det släppas demos i några år innan plattan kommer, Yardstones har inte tid för sådant. Trots att inget band hinner hitta sig självt fullständigt på bara något år, speciellt inte ett så ungt band som Yardstones, har de en styrka i sin ungdomliga hunger och initiala kreativitet som oftast är väldigt genuin bland nyare band.

Primadonna är en riffig historia som går över i en skön shuffle. Sångaren Jim Lantz visar god vilja, mod och ett brett register. Till skillnad från alltför många sångare i genren har han faktiskt potential som sångare och inte bara som kund på diverse rehabiliteringsanstalter.
Något jag kan sakna hos bandet är bakgrundssång och stämmor, först i Roses Are Wild hör vi körsång i refrängen. Dessutom kan bandets gitarrister jobba ännu mer med att täcka olika spektrum av soundet då det inte är solon, att leadgitarristen Michael Strayer tar ännu mer plats på Slash-manér i ljudbilden och leker runt. I Dear John bjuds vi dock på skönt växelspel mellan gitarristerna via en snygg panorering i verserna.
Det är mer intressant än valfritt band som försöker göra en tredje klassens version av Appetite For Destruction och just hungern lyser igenom i materialet trots att det ej lär leda till någon grammis för bandets debut.

I Show Me Love lyser H.E.A.T-influensen igenom rejält, soundet är stort och arenaanpassat. Fortsätter bandet på detta spår kommer de till slut växa ikapp sina stora drömmar och då kan det definitivt bli bra.
On Delay är en dynamisk partydänga som lever på sin energi, vilken kontrasteras av efterföljande Shed No Tears som med sitt vemodiga, akustiska flyt bryter av för en stund.
Näst sist ut är Afterlife, låten man valt att släppa musikvideo till. En naturlig singel och ett välkomponerat verk som innehåller alla Guns-element som krävs för att skapa en låt att vara stolt över. Snygga övergångar och effektfulla växlar gör denna låt till plattans mest kompletta del, det mesta sitter som en smäck och här spelar bandet ut hela sitt register.
Plattan avslutas med Honesty som har ett skönt meloditema och något av en Doctor Doctor-feeling. Just att Jims sång får jobba helt ensam gör dock att han framstår som lite skrikig, i framtiden borde man kunna jämna ut topparna och de vokala svängarna en aning med framträdande körsång för att dämpa denna känsla.

Överlag är det en välspelad, välkomponerad debut från ett gäng som nyss har börjat sin väg mot toppen. Behåller de kreativiteten så spår jag att de kommer peaka vid platta nummer tre, så håll ögonen på detta band som inte har något annat mål än att lägga framtiden för sina fötter.

Bäst: Afterlife
Sämst: Framöver tänker jag mig att vi bjuds på mer helgjutna kompositioner snarare än bara bra låtar överlag. Kreativiteten lovar ännu mer.
Betyg: 7/10

Skribent: Viktor Skatt

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas