banditrockawards1

8/3 – 2014

Det är inför ett helt utsålt Annexet som årets upplaga av Sveriges enda riktiga rockgala äger rum. Bandit Rock Awards har anordnats sedan 2008 och med sin kombination av den tyngsta prisutdelningen (statyetterna väger dryga sju kilo) och liveframträdanden dragit fullt hus varje år. Nu är det dags att prisa 2013 års bästa svenska och internationella band, album, liveakt, genombrott med mera, och spänningen bland de rockers som samlats är väl rockvärldens närmsta motsvarighet till den melodifestivalfinal som samtidigt går av stapeln i Friends Arena. Rockgalan inleds dock med det de flesta kommit hit för att uppleva: livemusik. Det är Amaranthe som är först ut, med en hisnande lång speltid på åtta minuter.

amarantheDet göteborgsbaserade bandet har gjort kombinationen metal och sockersöta popmelodier till sitt kännetecken, och öppningslåten Invincible är inget undantag. Sångerskan Elize Ryd tar i ordentligt i sina högsta register, ackompanjerad av den rena sångaren Jake E (vi tror att han tvättat sig iaf. /Dave. red. anm.) och bandets senaste tillskott Henrik Englund som sköter growlpartierna. Englund är faktiskt den som lyckas imponera på mig (Sajko) när resterande bandet inte gör det – Jake E låter ansträngd och det instrumentala är till största delen för diskant. De fortsätter med att spela sina två framgångsrika låtar Hunger och The Nexus, och överflödet av dansanta melodier och avsaknaden av verklig tyngd gör mig nästan fysiskt illamående. Denna skribent (Sajko) titulerar sig dock knappast som ett Amaranthe-fan. Trots detta måste jag säga att bandet gör bättre ifrån sig på de tre låtar de hinner med ikväll än de gjorde på hela sin speltid på Getaway Rock Festival i somras, de var då 20 minuter sena och Elize hade stämbandsinflammation.

Efter första spelningen följer den första prisutdelningen, och det är Bollnäs-Martin och Richie Puzz från Bandits ”Rivstart” som får den äran att dela ut pris för årets svenska och internationella genombrott. Bland nomineringar som Dregen, Sir Reg och Ulf Nilsson (och dessutom Dead Soul, Black Trip, Port Noir och Långfinger, vilkas namn inte ens läses upp på galan) är det Ghost som tar hem priset. Välförtjänt med tanke på den enorma hype som brusat upp kring det maskerade bandet efter släppet av andra albumet Infestissumam i april 2013. Upp på scen kommer samtliga Nameless Ghouls i full helsvart mundering och håller ett kort, mumlande tacktal som är svårt att höra särskilt mycket av. Priset för årets internationella genombrott delas ut till de amerikanska glammetalheadsen i Black Veil Brides, som tackar för vinsten med en videohälsning.

AccessRock_UlfNilsson_Madman_Annexet_7

Ulf Nilsson är näste man att underhålla Annexetpubliken mellan prisutdelningarna, och det görs med en lågmäld ton. Han får förstärkning av Bandits egna Peter och Martin på akustisk gitarr och kompas av Chris Rehn (Takida) på keyboard när han sjunger låten Long Gone. Med sin rockhesa röst sjöng Uffe sig till en vinst i TV-programmet The Voice 2012, och nu har hans singel Little By Little sålt guld – vilket han själv får veta först när han får utmärkelsen i handen på scen innan han ska framföra just den låten. Det är en mysig stämning i lokalen när Ulf spelar, men jag (Sajko) kan inte låta bli att tycka att det låter fruktansvärt slätstruket. Jag saknar ett extra riv i rösten som skulle kunna bära upp de stillsamma låtarna, men istället låter det som att Mr. Nilsson borde sjunga country snarare än rockballader. Jag är inte övertygad.

AccessRock_Bandit_Madman_Annexet_0Nästa kategori att dela ut pris i är bästa svenska album, och det faller sig så att Pastor André Warnie –  för kvällen uppklädd i lång kåpa och med boken Total Recall som bibel – får dela ut priset till bandet som anförs av påven själv, om än en satanisk sådan. Ghost fortsätter nämligen att vinna, och de namnlösa kommer ännu en gång in och hämtar en tung statyett. Papa Emeritus II syns dock inte till. Bästa internationella album går till galans headliner Five Finger Death Punch för någon av deras två(!) skivsläpp förra året, The Wrong Side Of Heaven And The Righteous Side Of Hell, Volume 1 samt 2.

Dregen tar över scenen och drar igång sin Flat Tyre On A Muddy Road. Både Tottie och Sajko har hyst en hel del skepsis mot denne mans soloäventyr, och har inte riktigt fastnat – förrän just den här låten av misstag nästlade sig in hjärnan, byggde bo och väntade på bättre tider. Under den här spelningen har vi alltså inget annat val än att sjunga med i ”my Lord, sweet Satan”, vilket dessutom ger flashbacks till den goda stämningen under hans spelning på Close-Up Båten bara dagar tidigare. Dregen följer upp med Just Like That och Mojo’s Gone, alla från den självbetitlade fjolårsplattan, och det är verkligen något fascinerande över honom. Till och med när han lägger undan gitarren och bara ägnar sig åt sång, handklapp och koklocka är det tydligt vilken rockstjärna han är. Det är enkelt men effektivt, och vi kommer på oss själva med att sakna Backyard BabiesAccessRock_Dregen_Madman_Annexet_15

Bandits egna Sheriff och Danne McKenzie får dela ut pris till de bästa liveakterna, och den senare programledaren är klädd i klänning eftersom 8:e mars ju är internationella kvinnodagen. Bland vinnarna finns dock ingen av det feminina könet, då In Flames tar hem det svenska priset och Rammstein det internationella. Välförtjänt, tycker båda skribenterna av detta reportage, då vi båda två gett minst ett av banden höga betyg efter att ha sett deras spelningar under 2013.

AccessRock_BlackStoneCherry_Madman_Annexet_19Det har nu blivit dags för Black Stone Cherry att överta scenen en stund med sin lättlyssnade hårdrocksmusik. Denna skribent (Tottie) måste erkänna att hon haft lite svårt för detta band just för att de känns lite för ”radiovänliga” och inte särskilt spännande alls faktiskt. De inleder spelningen med sin hit White Trash Millionaire, vilket känns lite tråkigt eftersom den hunnit bli rätt sönderspelad sedan släppet år 2011. Dock kompenseras detta lite av John Fred Youngs otroliga energi bakom trumsetet i början när han står upp och slår. Resten av bandet är också mycket energiskt och de är underhållande att titta på. Vi reagerar på att deras material till större del låter ganska lika men vi antar att de har hittat detta (ändå) rätt sköna gung och gärna håller sig till det. Trots den korta speltiden lyckas de vinna över oss mot slutet då det blir ösigare och ösigare och deras scennärvaro väger upp för det inte, för oss, helt och hållet tilltalande låtmaterialet.

De prestigefyllda priserna för bästa svenska och internationella grupp/artist är nästa att delas ut, och Bollnäs-Martin får hjälp av ingen annan än Vinnie Paul (Hellyeah, medgrundare av Pantera) att ropa upp vinnarna. Det svenska priset innebär storslam på galan för det utspökade Linköpingsband som nu visar sig på scen i sin helhet (ja, det är helt självklart Ghost vi menar). Vi kan knappt höra vad Papa Emeritus II säger i mikrofonen, men han för sig med en sådan värdighet och gestikulerar mot publiken så att hans blotta närvaro blir andemeningen i det hela. Det enda som är helgalet är att bandet inte själva spelar på den här galan. Priset till bästa internationella grupp är knappast någon överraskning det heller, då det är Five Finger Death Punch som tar hem sitt andra pris för kvällen. Att det luktar som att någon just sket på sig på VIP-läktaren kan alltså inte ha något som helst med förvåning att göra. AccessRock_Bandit_Madman_Annexet_14

Annexet sjunger Happy Birthday för Vinnie Paul som fyller år några dagar senare, och bakom scen står Jocke Berg och Mikkey Dee och tävlar om vem som kan lägga in störst prilla – det har nämligen blivit dags för Hardcore Superstar att skaka liv i publiken på riktigt.

AccessRock_HardcoreSuperstar_Madman_Annexet_14Det har äntligen blivit dags för, enligt mig (Tottie), kvällens absoluta höjdpunkt. Bandet rusar ut på scenen och Jocke  frågar om vi mår bra (vilket publiken verkar göra) innan han deklarerar att de är Hardcore Superstar och nu kommer att bjuda oss på rock n’ roll. Moonshine inleder kvällens allt för korta framträdande och partyt är i full gång, åtminstone uppe på VIP-hyllan. Jag tittar förvånat ut över publiken och lägger märke till att det mest bara är de första raderna av folk som faktiskt verkar vara ordentligt peppade. Är folk BARA här för att se Five Finger Death Punch eller vad är det frågan om? Att lyckas stå still under en Hardcore Superstar-spelning skulle jag vilja påstå är helt omöjligt. Jocke rör sig som vanligt över scenen lika energiskt som om han vore på ett aerobicspass och båda skribenterna här är överrens om att detta är ett band som är oerhört party oavsett vilken form de är i. Jockes röst håller nämligen inte helt i de högsta tonerna ikväll, förutom när han på slutet kör en ”screeeeeam for me Stockholm!” där han minsann får till perfekta skrik. Förutom Moonshine köttar de på med Above The Law och avslutar sedan (inte särskilt otippat) med den gamla partydängan We Don’t Celebrate Sundays där de äntligen får det gensvar de förtjänar med fin allsång från den annars lite småsega publiken. Bandmedlemmarna ger järnet så till den milda grad att Martin har sönder en av sina bassträngar. Trots den lilla minuspoängen vi ger bandet på grund av den där ”scream for me”-grejen fortsätter detta helt klart att vara kvällens bästa spelning.

De sista priserna som delas ut i år är de för Bandit Rock & Role Model som går till en strålande glad Elize Ryd från Amaranthe. Vem som får Bandit Legend Award ikväll är mindre svårtippat då mannen, myten, legenden redan figurerat på galan – det går självklart till Vinnie Paul. Richie Puzz kan inte tygla sig utan råkar till och med stagedivea av lycka. Slutligen tillkännages att Bandit Most Played 2013 är Halestorms I Miss The Misery, och det börjar verkligen dra ihop sig för kvällens enda spelning i fullformat.

AccessRock_FiveFingerDeathPunch_Madman_Annexet_28

Spelningen drar igång likt en spellista på Bandit, med låten Under And Over It. Det märks från första stund att det är Five Finger Death Punch publiken väntat på – en spelning i sin helhet där den stora scenen används som den ska. Det dödliga slag Las Vegasbandet utger sig för att vara verkar tas emot med glädje emot av publiken, som lever ut till fullo för första gången ikväll. Sångaren Ivan Moody gör sitt bästa för att elda folksamlingen, genom att frekvent springa ut på scenens utstickande del och skriksjunga ut över publikhavet. Bandet showar även genom att börja spela de klassiska introna till Walk (Pantera), Crazy Train (Ozzy Osbourne) och Smoke On The Water (Deep Purple), vilket faktiskt bara känns onödigt. Bäst är det när tyngden i deras egen musik får komma fram, med snabba riff och growlet som Moody verkar spotta ut. Chris Kael tar hem Sajkos pris för coolast på scen med sitt tuffa basspel och dreadsflätade skägg. Det enda som är verkligt störande ikväll är den rena sången, som snarare låter amerikanskt gnällig istället för att bära den kraftfullhet som behövs i refrängerna. Detta gäller särskilt i de lugnare låtarna, och när vi får två av detta slag på raken, Remember Everything och Battle Born, blir det bara för tråkigt. Den sistnämnda låten är dessutom den tveklöst sämsta låten på senaste albumet.

AccessRock_FiveFingerDeathPunch_Madman_Annexet_17

Det är med andra ord tur att publiken är med och att stämningen är god. Moody säger dessutom att trots att bandet åkt jorden runt – två gånger – är Annexet-publiken bland de bästa åskådarna de haft. De avslutar sitt set med en cover på rapparen LL Cool Js Mama Said Knock You Out, en låt som i denna version får ett imponerande tungt, tuggande riff. Det är tusen gånger bättre än hiphop, men samtidigt är det svårt att inte ifrågasätta valet av en cover som sista låt. 5FDP gör inget dåligt framträdande, men varken Tottie eller Sajko känner sig särskilt såld på detta band.

Som helhet har Bandit Rock Awards rullat på jäkligt bra under det ändå tighta tidsschema det innebär att klämma in sex liveuppträdanden, 10 prisutdelningar och lika många tacktal på några timmar. Det är nästan så att roddarna borde få ett pris.

banditrockawards

Skribenter: Sajko och Tottie

Fotograf: Jonas ”Madman” Persson

Bilderna på Amaranthe hittar ni HÄR.

Bilderna på Ulf Nilsson hittar ni HÄR.

Bilderna på Dregen hittar ni HÄR.

Bilderna på Black Stone Cherry hittar ni HÄR.

Bilderna på Hardcore Superstar hittar ni HÄR.

Bilderna på Five Finger Death Punch hittar ni HÄR.

Bilderna från prisutdelningarna hittar ni HÄR.

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas