Release: 2017-09-22
Bolag: Gain/Sony Music
Då var det dags. Tre och ett halvt år efter att jag gav H.E.A.T‘s senaste platta Tearing Down The Walls maximala 10/10 i betyg sitter jag återigen och ska bedöma detta gängs aktuella giv. Efter ett långt uppehåll så samlades ett av Sveriges absolut bästa band de senaste tio åren på nytt, inkvarterade sig i en lyxstudio med tillhörande mansion i Asien och påbörjade inspelningen av femte skivan: Into The Great Unknown.Titeln sägs spegla bandets sinnesstämning då de gav sig ut på detta gemensamma äventyr, återigen samlade och med sin musikaliska kompass förpassad till havets botten. Ingen visste hur det skulle bli. På gitarr finner vi återigen originalmedlemmen Dave Dalone, som varit med bandet fram till och med Address The Nation och som nu ersätter Eric Rivers som valt att lämna rockbranschen. Into The Great Unknown markerar tredje plattan med Erik Grönwall på sång, vilket nu gör honom till bandets meste sångare. Övriga bandet är fortsatt intakt sedan start: Jona Tee på keyboards, Jimmy Jay på bas och Crash på trummor.Plattan drar igång med en käftsmäll, den riffiga Bastard Of Society. Vi kastas rakt in i ett driv som vi vanligtvis förknippar med band som Airbourne. Ljudet är majestätiskt och bombastiskt, produktionen är oerhört fyllig och bandet använder hela spektrumet för att skapa ett så fett sound som möjligt. En helgjuten öppning med attityd, kraft, hooks och adrenalin.När Redefined drar igång är det lite mer tillbakalutade, moderna och melankoliska tongångar vi bjuds på. Jona Tee‘s keyboards fyller ut ljudbilden i ett flertal lager, vilket ger produktionen en samtida känsla som jag aldrig tidigare fått från bandet. Detta är början på och en av nyckelingredienserna till det steg som bandet tar ut ur sin comfort zone i och med denna plattan. Låtens refräng kommer först efter två och en halv minuts uppbyggnad och även om jag själv inte går igång maximalt på denna komposition så är det en imponerande sådan. Vi hör ett band som är oerhört kompetent i både komponerande och utförande, som har ett enormt självförtroende och fortfarande brinner för att skapa.

Shit City (lite cringe på titeln) drar igång på ett malande sätt med ett starkt gitarrtema. Crash leker runt på ett otroligt snyggt och svängigt sätt på trummorna. Mycket amerikanskt och temporärt sound, dock utan en tappad identitet. Erik Grönwall visar att han är en sångare av yppersta klass och överlag gör han en av sina bästa insatser någonsin på denna platta. Om inte den bästa. Som låt nummer fyra har vi förstasingeln Time On Our Side, en låt som verkligen skapade debatt när den slog ner. Medan många fans älskade den så var det många som blev fundersamma och rentav upprörda av det nya soundet. Jag kan förstå båda lägren, men även bandet. Efter en snudd på perfekt platta så har fansen hållits på sträckbänken länge. Bjuds en fanatiker på en rätt den inte känner till efter tre år av hunger kommer den givetvis att reagera, i detta fallet har bandet dock bjudit på en mer mogen rätt som inte är lika omedelbar som tidigare. Med det sagt så är det något i refrängens klimax som inte gör låten till den home run som den mästerliga uppbyggnaden stegrar upp emot. Det är dock en väldigt mäktig refräng som kan liknas vid en rymdfärja som lämnar jorden. Men jämför man med tidigare plattors monstruösa hits så missar Time On Our Side målet på ett sätt jag inte kan förklara. Jag blir inte lika heroin-hooked som jag vill bli.

Albumet fortsätter med den coola Best Of The Broken, där Erik får predika sin text kompad av trummor, handklapp och ett plock. Låten byggs upp och går in i en refräng som är mer pang på rödbetan. Här krävs det inte en lika sofistikerad palett för att ryckas med. Eye Of The Storm, singel nummer tre från plattan, kommer in vackert som en ballad som vecklar ut sig på ett mycket kraftfullt sätt. Leadsången och melodierna är otroligt vackra, trots att låten stundtals framförs på ett väldigt tungt sätt så är det ett bra flyt rätt igenom. Blind Leads The Blind är en oerhörd, melodiös låt där en riffig tyngd gör låten tuff och mycket kraftfull. I bandets frånvaro har de mästerliga landsmännen i Eclipse hållit fanan högt för denna typen av melodiös hårdrock, det är skönt att se att H.E.A.T inte blivit omsprungna under sin frånvaro. Refrängen är av högsta klass och den raka fyrtakten kompas perfekt av samtliga instrument. Här har man hittat sitt signum och det kan rentav vara plattans bästa låt.

I den storslagna We Rule visar man återigen prov på helt makalöst låtskrivande. Stråkar är ständigt närvaro och versernas pianodrivna komp för mina tankar till klassiska arenaakter som Queen och Foreigner. I ingången till andra versen får vi även lite Use Your Illusion-era Guns N Roses-dramatik. Refrängen är sedan en historia i sig, där snackar vi ett arrangemang som filmbolag hade tackat nej till för att det var för grandiost. Varje parti stegrar för varje gång det dyker upp, fullkomligt fantastiskt. Do You Want It är plattans näst sista låt, en rak låt som med ett trevligt meloditema och säregen brygga står stark utan att stå ut. Både coolt och småtradigt när samma ackordföljd repeteras igenom nästan hela låten. Plattan avslutas med titelspåret Into The Great Unknown, ett sju och en halv minut långt epos som en malande tyngd driver fram. Detta kan ses lite som H.E.A.T‘s variant av Queen‘s Innuendo, även om inget kan mäta sig med det mästerverket. Låten gör skäl för sin längd, jag är dock inte frälst. H.E.A.T är tillbaka, och det med besked.

Into The Great Unknown är en solid platta som jag helt klart måste ha i skivsamlingen. Det är en högklassigt producerad platta med ett ruskigt stort sound. Ibland kanske bandet har lite för mycket på gång samtidigt, jag märker helt klart att jag är helt slut i huvudet när jag lyssnat igenom plattan från början till slut. Det är keyboards och småsaker överallt. Insatserna är helt otroliga, Erik Grönwall är en titan på sång och bandet är ju ruskigt samspelt efter alla dessa år. Det som sticker ut främst är de mästerliga kompositionerna, bandet bygger låtar och ljudlandskap på ett sätt som håller högsta internationella klass.

Det enda jag saknar är den där idiothiten man inte kan få ur hjärnan. Den som gör att det gör fysiskt ont att sitta i jobbmöte och inte kunna lyssna på musik. Den som på förra plattan var Mannequin Show och på plattan dessförinnan Living On The Run. H.E.A.T kan dock luta sig tillbaks och vara mycket nöjda med sin imponerande insats, för så här bra är ytterst få band idag. Det ska bli otroligt kul att höra detta live.

Bäst: Bandets otroliga kunskap i att komponera och bygga låtar. Helt fenomenalt hantverk.

Sämst: Jag hade velat ha den där superhiten som jag vet att de har i sig att skriva. De är så nära.

Betyg: 8,5

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas