Metallsvenskan-2015

Den enda (?) festival i världen där fotbollen tar lika stor plats som hårdrocken? Mycket möjligt. Den sista helgen i maj spenderade jag i Örebro och avlade därmed mitt första besök på Metallsvenskan.

Fredag

Även om solen lyser när jag och mitt sällskap anländer till det mysiga och lilla festivalområdet, strax efter att festivalens portar har slagits upp, så är det inte varmt ute. Kampen mot kölden kommer bestå resten av festivalen, däremot är det glädjande att bara en av festivalens tre scener är aktiva åt gången. Man riskerar därför inte att missa något på grund av krockar i spelschemat.

Det första som jag i musikväg bevittnar är ett snortight Candlemass som har en uppenbart festivalanpassad setlist bestående av idel guldkorn. Trots att bandets ledare Leif Edling inte är med på sommarens turné på grund av problem med hälsan så genomför bandet en strålande spelning. Vakansen på baspositionen fylls strålande av Per Wiberg. Sångaren Mats Levén visar dessutom att han är en sångare i absolut världsklass.

The Resistance får ursäkta, men nu är jag faktiskt hungrig. Istället för att se bandet leverera tung musik så prövar jag istället festivalens pulled pork-burgare. Ingen jättehit. Men det har istället The Kristet Utseende några stycken på lager. Dock genomför bandet en ganska tam spelning som dessutom avrundas något abrupt av att Pastor Fahlberg kort och gott säger i mikrofonen ”Va? Får vi inte spela mer?”.

Efter en vätskepåfyllnad så är det dags för lite polsk ondska på festivalens näst största scen. Mitt resesällskap vill inte göra mig sällskap med motiveringen att det inte är deras typ av musik. Men de vet inte vad de missar. Behemoth är utan tvekan festivalens höjdpunkt och detta band tycks bara bli bättre och bättre för varje år som går.

Fredagen avslutas med att svenska Raised Fist gör en sval spelning i isande kyla. Mellansnacket går ut på att antingen snacka skit om alla de som snackar skit om bandet själva, eller att hylla staden Örebro. Musiken levereras inte lika bra som jag vet att den kan göra och ljudet låter väldigt burkigt. Energin på scen går det dock inte att ta miste på i vanlig ordning.

Lördag

Strax innan tolv dyker jag med sällskap upp för festivalens andra dag. Inga band har börjat spela men det vankas mer eller mindre kvalitativ fotboll. Tyvärr tycks morgonens väderleksrapporter ha haft rätt och nästintill direkt efter vi har anlänt så börjar regnet att ösa ner. Sällskapet tycker att en match fotboll är tillräckligt och förpassar sig själva till det stora öltältet. Själv stannar jag kvar en halvtimma till och när regnet börjar piska mig i ansiktet så tycker även jag att öl verkar vara en bättre idé.

Där har vi våra arslen parkerade fram till dess att Nale ska gå på scen. I vanlig ordning spöar bandet skiten ur resten av festivalens svenska band och leverar sanslöst intensiva tjugo minuter, trots att regnet fortsätter falla ner.

Efter denna uppvisning är det dags för mig att bege mig till fotbollsplanen igen, då slutspelet är i full gång. Så småningom når vi en final där hemmalaget Örebro United ställs mot de regerande mästarna i Peking Metalheads. Trots att hemmalaget börjar bäst så lyckas Peking ta en imponerande seger, efter en lika imponerande upphämtning. Mycket tack vare att hemmalagets Mikkey Dee (även trummis i Motörhead) missar två straffar.

Fram till dess att straffsumparens band ska uppträda senare på kvällen så ägnar jag mig åt mer eller mindre ölrelaterade aktiviteter. Motörhead skulle egentligen ha avslutat hela festivalen, men har på egen(?) begäran fått en tidigare speltid. Bandet spelar snabbt. Och högt. Och bra. Lemmy är inte död än, men han ser å andra sidan inte särskilt pigg ut heller. Men vi, publiken, får komplimanger som härdar ut i regnet. Och precis när bandet når den magiska finalen Overkill faller kvällens värsta skyfall ner. Men nu bryr jag mig inte det minsta.

När jag i väntan på festivalens sista band, Blind Guardian, ser svenska Portrait genomföra en ganska dålig spelning, som främst präglas av det usla ljudet, så tänker jag på hur kall och blöt jag är. Dubbla par strumpor hjälpte in det minsta och jag undrar hur långt ifrån en lunginflammation jag är.

När tyskarna i den avslutande akten träder upp på scen försvinner dock dessa tankar omedelbart. Trots att bandet har fått banta speltiden till en snål timma för denna konsert så levererar bandet i världsklass. Hansi Kürsch tycks bara bli en bättre och bättre sångare för varje år som går. Bandets hits åldras som fina viner; de blir bara bättre och bättre för varje år. Valhalla väcker en sådan allsång hos den frusna publiken att den måste ha hörts över hela Närke. När jag vadar (nåja) genom leran på väg ut från festivalen så ångrar jag inte en sekund att jag stannade kvar och såg de spelglada tyskarna.

Nackdelen är att jag fortfarande fryser om fötterna. Detta skrivs på måndag kväll.

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas