muskelrock
Världens starkaste festival fyller sju upplagor, sedan starten 2009 har undertecknad endast missat festivalen en gång och i år var närvaron lika given som alltid (alltså nästan given. /red. anm).

Torsdag
Vid ankomst skiner solen och trots att vi alla vet att dåligt väder är att vänta så är det med stor entusiasm jag gör entré på Tyrolen i småländska Blädinge för att avnjuta Deadheads från Göteborg.
Den idylliska folkparken välkomnar en likt alltid med öppna armar och stämningen är redan från början på topp. Många anlände redan under onsdagen och är vid 15-tiden i full partystämning på nytt. Deadheads har inga planer på att förstöra detta utan levererar sin renodlade actionrock med fullt adrenalinpåslag. Bandets setlista domineras av låtar från debuten men vi bjuds på högklassiga nummer som kan väntas på bandets andra skiva som preliminärt kommer i september/oktober via High Roller Records.

Jag minns det första året (2009) som iskallt och att åkern där campingen ligger var översvämmad. Nu började allt tyda på att vädergudarna skulle låta oss gå samma öde till mötes ännu en gång. Lyckligtvis var de flesta väl förberedda och betydligt många fler husvagnar kunde skymtas jämfört med tidigare år. Leran var dock ett faktum.
Nästa band på min lista var Portrait, Skånebandet vars kompromisslösa heavy metal aldrig slår fel. Inte heller denna gång skymtas en missnöjd min och grannarna till folkparken lär ha legat sömnlösa denna kväll efter att Per Lengstedts hjärtskärande stämma brett ut sig över det småländska landskapet.

Denna kväll står en hemlig artist på scen, det visar sig att det inte är någon mindre än legendariske Arthur Brown. Efter att ha missat spelningen på Pustervik nyligen blev detta en angenäm revansch och 72-åringens klanderfria framträdande värmde i den kyliga kvällsluften.

Fredag
Under förmiddagen anlände festivalens ”maskot” Jon Mikl Thor tillsammans med sin vapendragare Steve Price (gitarr) i en urläcker Volvo av modell forntid. Bakom ratten sitter Bullet-gitarristen Hampus Klang. Det är dags för filmpremiär av dokumentären I Am Thor, under vilken huvudpersonen närvarar och sedermera även tar emot hyllningar.

Thrashbandet Tyranex inleder denna muskulösa dag och sätter ribban högt för vad som komma skall. Vi bjuds på klassiska Tyrant, följt av chilenska Capilla Ardiente som hyllats för sin doomiga metal. Jag kan inte säga att jag blir frälst.
Göteborgska thrashbandet Ice Age släppte ett gäng demos mellan 1986 och 1989, 25 år senare återförenades bandet och dessa återföreningar är Muskelrock sällan långsamma att snappa upp. Bandet har mer att hämta av men bjuder på bra riv.

Night
från Linköping är ett band som vuxit upp på vägarna under senare år och har verkligen tagit ett par steg i rätt riktning, liveshowen är underhållande och deras raka heavy metal sitter som en smäck.
Senare samma kväll kommer min personliga höjdpunkt, Enforcer står på scen och publiken börjar strömma till på allvar. Detta band leder utvecklingen inom den traditionella metallen och jag har aldrig sett dem göra ett dåligt gig.
Ett band som vunnit stor respekt på dödsscenen är Morbus Chron, det är inte min typ av musik men det går inte att blunda för vad folk ser hos detta kompetenta gäng från huvudstaden.
Jag rider vidare på känslan av festivalpeak då Bullet går på scen. Bandet som öppnade upp mina ögon för Muskelrock-världen och ett favoritband sedan många år tågar vidare, traskandes stabilt över tid och trender. Heavy metal rakt av, inga krusiduller och trots att jag sett dem live ett 20-tal gånger utan att ha följt dem under någon enskild turné så är det fortfarande en adrenalinkick när Smålands hjältar står på scen. Kvällen till ära delar de även scen med Thor och Steve Price, till vilka de agerar backingband och river av ett gäng dängor från en tid då den kanadensiske metalguden kännetecknades av en oändlig uppsättning muskler.

Lördag
Festivalens besökare börjar mer och mer likna ärrade krigsveteraner, leran ligger utbredd över åkern och vädret verkar inte kunna bestämma sig mellan solsken eller skur. Muskler väger dock mer än lera.
Vid lunchtid hålls en Muskelrock-auktion, folk njuter av festivalens matutbud (som trots att det är långt ifrån Sweden Rock Festivals tusentals matstånd ändå bjuder på ett gott utbud som tillfredsställer såväl köttätare som veganer) och filmen Kung Fury visas upp.

Göteborgs senaste tillskott på actionrockscenen, Honeymoon Disease, inleder denna sista festivaldag. Undertecknad, som fram tills nu burit Lemmy-korta jeansshorts, tvingas svälja stoltheten och svida om till långkalsonger och långbyxor för överlevnadens skull.
Återförenade Steelwings från Markaryd (som enligt vissa är återföreningen som ingen bett om) bjuder på ett fartfyllt gig innan göteborgsinvasion gånger tre inleds. Först ut är Night Viper, som utvecklats betydligt för varje gång jag sett dem, jag är ännu inte frälst på samma sätt som många andra men ser mer och mer potential för varje gång.
Ett band som tagit allvarliga kliv framåt är Hypnos, med ett riktigt köttigt ljud utåt tar de sig an utomhusscenen utan minsta tanke på väder eller vind. Det är gitarr och åter gitarr, precis enligt 70-talets mest energiska mall från band som Scorpions, UFO och Status Quo. Hypnos är en rockstorm som har ruskigt bra vind i seglen nu. Missas ej ifall möjlighet ges.
Ett till ytterst välmående band är Spiders, denna urläckra rockoutfit som inte går annat än att älska.
Det är så snyggt med band som jobbar som en enhet, som kompletterar varandra och höjer varandra. Spiders, vilket band.

På utomhusscenen tar folk plats för att se det amerikanska bandet Ashbury, ett band jag aldrig hört talas om innan de blev bokade till festivalen och hypade som ett av dess främsta dragplåster. Det är det som är charmen med Muskelrock, genom att boka denna typ av band skapar man nya favoriter hos sina besökare, det blir en slags livsstil och berikar en mer än om man ska gå och endast se sina gamla favoriter. På Muskelrock skapas nya legender och gamla vaknar på nytt.
Detta band som jag aldrig lyssnat på trollbinder mig för en stund med sin enormt genuina ”episka hårdrock”, jag skulle klassa det som southern rock med en vemodig folk-ådra. Snortight stämsång och ett briljant utförande av deras klassiska album Endless Skies från 1983. Superattraktivt och extremt lyssningsvänligt.
Lördagen går vidare med Tribulation, som med sin atmosfäriska metal sår ett frö i mig som förhoppningsvis kan gro.
En rolig överraskning på årets upplaga är det tjeckiska bandet Citron som bildades redan 1976. Hårdrock från öststaterna är oftast väldigt fascinerande och det är kul att få se detta gäng som hängt med sedan gamla tider riva av dängor på tjeckiska.

Blues Pills med kort varsel tvingades ställa in på grund av sjukdom blev uppställningen ett göteborgsband rikare. In kom den eviga garanten för kvalitet, Horisont.
Trots att orginalbokningen har ett stort följe var det få som klagade, dansbanan på Tyrolen jublade snarare då de festglada medlemmarna i Hypnos presenterar ett av Sveriges absolut bästa liveband.
Jag har recenserat Horisont fler än ett par gånger och till skillnad från många andra band, där jag får svårt att hitta nya ingångar för att inte upprepa mig, är detta ett gäng som alltid ger mig nytt kött på benen.
Nog för att bandet alltid är laddat, idag vet dock inte energin några gränser. Charles spelar gitarr med en frenesi som knappt skådats sedan Jan Akkerman i det klassiska klippet där Focus framför Hocus Pocus år 1973.
Pontus Jordan på trummor är helt överjävlig och Axel sjunger med ett klös jag inte hört under de sex åren jag sett bandet live. Kraftpaketet Magnus på bas spelar som en gud och gitarristen Tom Sutton är Tom Sutton. Herre min skapare.

Frågan är hur Anvil ska toppa denna urladdning som saknar motstycke.
Svaret är enkelt, de är chanslösa. De är kompetenta musiker men hur legendariska de än är så har de inte låtarna. De har charmen och hjärtat, men det är av en anledning som de aldrig nådde toppen.

Jag tackar för mig för denna gång, världens starkaste festival står ohotat kvar på förstaplatsen. Vädret må ha varit uselt men det går inte att knäcka den genuina hårdrocken. Så länge arrangörerna fortsätter att arrangera denna magiska festival så kommer Tyrolen i Blädinge att förbli mitt Mecka. Det finns inget som Muskelrock och det kommer aldrig att finnas, man har funnit en perfekt och unik tidsbubbla där det förgångna lever igen.

 

Skribent: Viktor Skatt