acceptblindragecoverbig_638
2014-09-21

Accept, dessa metalhjältar. För varje år som går blir jag mer och mer tacksam för alla favoritband jag fortfarande får möjlighet att se. Den tyska maskinen är dock något alldeles extra, då de 35 år efter debuten står på den absoluta toppen av sin förmåga. Efter att ha släppt två kanonalbum de senaste åren var det dags för Blind Rage att följa år 2014. En skiva som följer i samma spår som de två tidigare men som står starkt på egna ben.

Trädgår’n är konstigt nog inte fullsatt, trots att balkongen är stängd är det inte alls svårt att ta sig längst fram. Bandet gör ingen stort spektakel av att de drar igång, de bara släcker ner ljuset och springer på. Inledningen är blixtrande med Stampede, singeln ifrån Blind Rage. Publiken är definitivt med på noterna även om låten är ganska ny. Man kör vidare med titelspåret från förra albumet, Stalingrad. Trots att jag har öronpropparna i så känner man att det är högt som tusan. Bra, det sylvassa ljudet från Wolf Hoffmann‘s Framus-gitarr skall inte på något sätt stoppas av decibelgränser.

Hårdrocken är en av de främsta arenorna för kamratskap och det är sällan man är med om några otäcka scener på hårdrockskonserter. Denna söndagkväll verkar det dock som att Sveriges Amatörförening samlats för att tävla i vem som snabbast kan förstöra stämningen. Bara inom några låtar har man bevittnat två slagsmål längre fram i publiken och en idiot kastar sin bärs över Peter Baltes, Mark Tornillo och Wolf. De blir märkbart irriterade men låter inte detta hindra dem, de är trots allt proffs ut i fingerspetsarna. Det är dock ett problem med dessa idioter, ofta är det rakade killar i grupp som plöjer sig fram och knuffar folk till höger och vänster. Jag har sett det hundra och åter hundra gånger, dessa överförfriskade as som inte kan njuta utan att det sker på någon annans bekostnad. Nästa gång ni ser detta: tänk på att vakterna inte ser om ni träffar idioterna i solar plexus med en armbåge.

På tal om vakter så var det rent katastrofalt. När folk börjar slåss i publiken så ska vakter ha pondus, det ska vara rejäla pjäser som kan agera och lösa det. Istället har man inne vad som verkar vara fjortonåriga konfirmander som litar på andras civilkurage. Bandet ska inte behöva säga åt vakterna vad de ska göra. Då var det sagt. Känner du någon gång för att gå på konsert för att få plöja och gruffas, gör alla en tjänst och grunda med en pint batterisyra.

Man märker att bandet går mer och mer ifrån konceptet att låta klassiker utgöra spelningarnas ryggrad. 12 av 21 låtar som spelas under kvällen är från de tre senaste plattorna, på Blood Of The Nations-turnén (räknat 2011) var det i snitt 6 av 19 nya och på Stalingrad-turnén (räknat 2012) i snitt 9 av 21. Det är en naturlig utveckling för oss som gillar det ”nya” Accept, likförbannat har fansen av det gamla materialet tappat i ca 6 klassiker per konsert om man ser det så. Det kommer inte bli någon förändring bakåt och det tycker jag inte heller behövs när det nya materialet innehåller alla de ingredienser som gör Accept så fantastiska. Det blir dock extra magi när ångvältar som t.ex. Princess Of The Dawn liras, det går inte att förneka.

Bandet jobbar på publiken från första till sista sekund och att de lyckas hålla kvar vid den lekfullhet de uppvisar på scen är nyckeln till framgång. Dessutom har Mark en toppenkväll och fegar inte på en enda frasering, kanske är det Budweiser-flaskan han sippar på som ger den extra skjutsen. Herman Frank håller sig som vanligt i bakgrunden men får rejäl feeling i Starlight. Ljudet är klockrent och alla komponenterna faller således på plats när de går på som en stenkross på självaste vilodagen. Wolf Hoffmann går inte att prisa nog, hans sound och hans gitarrspel dräper allt. Hans hänsynslösa riff och hans otroliga känsla för melodi gör honom till en klar kandidat till epitetet ”världens bästa heavy metal-gitarrist”.

Det enda jag är orolig för är att de efter tre tämligen liknande plattor ska behöva förnya sig lite till nästa släpp för att det inte ska bli för genomskinligt med vissa upprepningar och att publiken tappar intresset. Å andra sidan har jag aldrig tidigare behövt oroa mig för Accept så jag väljer att inte göra det nu heller.

Bäst: Princess Of The Dawn och att man äntligen får det trycket i soundet som en riktig metal-konsert behöver.
Sämst: Folk som inte kan bete sig på konsert och betalar 400 spänn för att kasta öl på bandet. Ni kommer få ert av livet i slutändan.
Betyg: 9/10

Skribent: Viktor Skatt

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas