Access_Dave_Abbath_Behemoth_Fryshuset-40

31/1 – 2016

Det är svårt att tänka sig ett bättre sätt att rivstarta konsertåret 2016 på än med det absolut brutala konsertpaket som just nu sätter Europas januarigråa städer i brand. Europa Blasphemia-turnéns mördande starka line-up bestående av polska black/death-storheterna Behemoth, legendariske Immortal-frontmannen Abbath (med) band, våra egna dödslegendarer Entombed A.D. och den anrika black metal-duon Inquisition har dragit fulla hus redan från turnéstart – inget konstigt om du frågar mig – och Stockholm är inget undantag. Det är tidig söndagskväll på Lilla Arenan, Fryshuset, och folket strömmar redan till i ölfållor, köer och vid merchbås. Första bandet för kvällen går nämligen på redan 18:30 och satan förbjude att man missar hur Inquisition släpper kaoset löst och inbjuder alla mörka krafter att härja fritt de kommande timmarna. Stämningen i lokalen bland de förväntansfulla ansamlade gör min festivalabstinens extremt påtaglig, då jag får feeling trots att vi befinner oss i en idrottshall mitt i vintern (en söndag) och dricker 3,5:or. Allt är dock i sin ordning – det är sådana här kvällar som gör vinterhalvåret värt.

Inquisition

Den rejäla ljudvägg som Inquisition skapar med enbart två instrument under ett evigt mässande growl är stark nog att få golvet att kittlas genom kängorna. Ljudet är så högt att det slår en i ansiktet i inledande Force Of The Floating Tomb, och när man ordnat till nivåerna är det främst en bra sak. Man bygger med variation, i tempo och hårda/mjuka melodier, och undviker så den risk för enformighet som soundet bär med sig. Dagon växlar såväl mellan de två mikrofonstativ som placerats på vardera sida av scenen, som mellan intensivt, stelt gitarrharvande och stillsammare, vackert spel – som om han sjunger en serenad till satan. Incubus hoppar vildsint upp och ner bakom trummorna i hårda, snabba slag och jag uppskattar hur plågad han ser ut i de ”värsta” partierna. Bra låter det likaväl, fast man får leva med lite rundgång och glapp.

Seriositeten som omger duons framträdande är påtaglig men inte ständigt närvarande. Visst, ”Hail Satan” slängs ledigt in mellan tack till publiken och corpsepainten är on point, men det är nånting med Incubus’ tricksande bakom trummorna och Dagons kroppsspråk som gör att det också är roligt. Spelglädje och ett, om än litet, mått självironi ligger måhända bakom denna uppfattning – och det är verkligen ingenting dåligt. Jag gillar det här och gläds av det faktum att ett nytt albumsläpp förestår.

Betyg: 7,5/10

 

 

Entombed A.D

Entombed A.D._Madman_Access- Rock_Amager Bio_7Trots att Entombed avviker något genremässigt från svärtan hos resterande namn på affischen finns det inte en chans i världen att bandets renodlade old school-döds inte skulle gå hem hos stockholmspubliken (eller någon annan publik för den delen). Suffix och bandkonflikter åsido är det bara gött att se och höra L-G Petrov & co kötta på scen på kaosartat manér. Entombed har så många klassiska dängor och drösvis av övergrymma riff i sitt namn att det vore närmast brottsligt att inte övervinna alla hinder för att kunna spela dem för ölindränkta, svettäckliga folksamlingar. Det är ändå live de ska avnjutas, på tyngst, ösigast och skitigast möjliga sätt – och så är det även ikväll. Det är genomgående högklassigt mangel när de tidiga nittiotalspärlorna byter av varann: Living Dead, Wolverine Blues, Left Hand Path. Tyvärr blir det lätt otydligt i de partier som avviker från den sedvanliga, tunga riffbilden. Att ljudet är sådär hjälper inte till, och det kvittar till slut hur mycket energi man har på scen – det när i alla fall inte hela vägen fram. Entombed A.D. går alltid ner som en lättsmält mellanakt, men i längden är det inte så spännande. Eller kanske är det bara svårt att konkurrera om fokus när det är så många enastående band som spelar samma kväll.

Betyg: 6/10

 

Abbath

Att Abbath står på scen i Stockholm ikväll är en långt ifrån självklarAccess_Dave_Abbath_Behemoth_Fryshuset-2 grej. Han lämnade officiellt ikoniska Immortal i våras, tillkännagav sitt soloband, spelade in ett album, premiärspelade live och presenterade en första turné. I december gick plötsligt både hans gitarrist Per Valla och trummis Kevin ”Creature” Foley ut med att de lämnat bandet av personliga skäl. Olika återgivningar av både Abbaths uppbrott från Immortal och förlusten av Valla och Creature har sedan dess florerat i media och gett upphov till rykten om frontmannen. Det enda som är säkert är att Abbath inte tänker låta sig stoppas av någonting – ersättare har funnits och albumet har släppts. Ikväll går han upp på en scen som med stor tydlighet visar vem allting handlar om. Abbath träder med säkerhet in i strålkastarljuset och drar av inledande spåret på det självbetitlade debutalbumet, dundrande To War! Resterande musiker döljs i rök och i enerverande, evigt flimrande stroboskop, som för att sudda ut alla eventuella distraktioner från Abbaths egen höga person. King Ov Hell, som hanterar basen, tillåts visserligen ta en del plats, och gör det bra, men frontmannens smågalna scenpersonlighet stjäl egentligen allt fokus.
Jag hade låga förväntningar på både plattan och spelningen, och blir (som tur är) positivt överraskad. Winterbane är exempelvis en riktigt catchig och snygg låt som även funkar live. Singeln Count The Dead är angenämt tung och Root Of The Mountain får representera det långsammare, lite mer atmosfäriskt melodiösa spektrat av black metal. Men självklart måste man även ta en liten tur tillbaka i tiden också, till ”de där odödliga dagarna”. Det gör man, med den äran, med nummer som Tyrants, One By One och All Shall Fall, och det är uppenbarligen då det blir som allra bäst musikaliskt. Spelningens kanske största behållning för min del har dock inte ens med musiken att göra, utan rör Abbaths frontmannakvaliteter. Att bryta en låt mitt i bara för att mima efter applåder är lite löjligt, men i mångt och mycket funkar hans knäppa uttryck, minspel, olika röstlägen och mellansnackets härmade svenska. Hans person fascinerar, och det kanske särskilt nu. Abbath spänner musklerna (även bokstavligt talat), och det är svårt ändå att inte bli underhållen.

Betyg: 8/10

 

 

 

Behemoth

Access_Dave_Abbath_Behemoth_Fryshuset-64Vissa band är så bra live att jag glömmer anteckna. Helt. Behemoth är ett sådant band. Efter de satt punkt för förra årets upplaga av Sweden Rock Festival med en helt övermänsklig spelning var jag fysiskt och emotionellt stukad i flera veckor (visserligen hade kanske festivallivet ett litet finger med i det spelet). Tur var det väl då att den här spelningen släpptes bara någon månad efteråt så att januarimörkret blev något att längta efter. Behemoth genomför de sista turnéerna för senaste albumet The Satanist, som redan har två år på nacken, och hyllar materialet genom att framföra det i sin helhet – ett val som känns helt riktigt med tanke på albumets framgång och kraftfullhet. Det blir en kontrastrik resa, inledd ytterst symboliskt av Nergals entré med facklor i händerna, som för att teckna Lucifer, ljusbringaren, i början av Blow Your Trumpets Gabriel. Trots flera riktigt brutala spår tar albumet även in välkommen variation i form av mer stillsamma men suggestiva partier. Det genomgående mörkret är dock lika närvarande som alltid, och det förstärks ikväll av projekterade visuella element och rituella grepp på scen. Utdelande av oblater med The Satanist-symbolen på i en slags blasfemisk eukaristi, rökelse, eld och den obskyra glans som Toxic Vision skänker åt arrangemanget genom utställningen The Congregation och medverkan på scen är alla delar av den mångfacetterade storm av intryck som utgör en spelning med Behemoth.

Access_Dave_Abbath_Behemoth_Fryshuset-58Nergal growlar, skriker och sjunger med en slags ironisk kyrkokörsklang. Som om han ensam inte vore nog, fyller stränginstrumentalisterna på med bakgrundsvrål och får det att låta riktigt jävla mäktigt. Bassträngsslaktande Orion har särskild kraft när det gäller detta, inte förvånansvärt då han själv är sångare i egna bandet Vesania. Ljudet gör dock inte bandet riktigt rättvisa, men jag undrar om det ens hade varit en möjlighet med tanke på lokalens utformning. Genomspelningen av 2014-årssläppet är i alla fall lyckat, och det är fint att få höra brutala guldkorn som Amen för första gången live. När det blivit dags för de få extralåtar man hinner med har man gjort några överraskande val. Den gamla Bathory-stinkande dängan Pure Evil & Hate letas fram och får ett ljudmässigt ansiktslyft utan att förlora all otyglad kvalitet. Man kör rågrymma Antichristian Phenomenon, som enligt mig aldrig borde skäras bort från setlisten. Därefter mycket mer självklara Conquer All och Chant For Εσχατον 2000 som mättar hungern efter gamla storverk något, men jag och fler med mig bar nog ändå på en längtan efter ytterligare äldre alster.

Access_Dave_Abbath_Behemoth_Fryshuset-72Spelningens faktiska storslagenhet till trots får jag inte samma överväldigande, förgörande känsla som under spelningen på Sweden Rock senast (en prestation egentligen som borde varit omöjlig att leverera under rådande förutsättningar), men samtidigt är det alltid så förbannat jävla bra. Någon glöd någonstans har falnat något, men detta betyder lite när man ser till höjden på Behemoths lägstanivå. Min sista tanke är att det borde vara mer naket.

Med denna spelning lagd till handlingarna kan man bara se fram emot ett nytt album, hur det nu är möjligt att följa upp de magiska nio spår som utgör The Satanist. Men innan dess, en ny blasfemisk ritual i Gävle i sommar.  Hail Satan, Hail the Satanist!

Betyg: 9/10

Setlist:

1. Blow Your Trumpets Gabriel
2. Furor Divinus
3. Messe Noire
4. Ora Pro Nobis Lucifer
5. Amen
6. The Satanist
7. Ben Sahar
8. In The Absence Of Light
9. O Father O Satan O Sun!
10. Pure Evil & Hate
11. Antichristian Phenomenon
12. Conquer All
13. Chant For Εσχατον 2000

 

Fler bilder från Stockholm finner du HÄR.
Madmans bilder från Köpenhamn HÄR.

 

Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Fotograf: Dave, Madman

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas