Bombus_Madman_Access- Rock_KB - 18
2016-04-02
Bombus från Göteborg har vuxit stabilt sedan man med förra skivan The Poet And The Parrot (2013) började bli frekventa på större ställen och festivaler
Med nya plattan Repeat Until Death känns det som att man satsar både bredare och större, den innehåller inte samma adrenalinkanoner som föregående platta men man står kvar i sitt sound samtidigt som man adderar mycket melodi och ett solitt låthantverk. Influenserna kommer fortfarande från alla möjliga håll och i en och samma låt kan mina tankar fara till Ghost, Turbonegro, Slayer och Göteborgsdöds på samma gång.

Bandet är bra i studio men det är en helt annan sak att se spektaklet live. Denna kväll blir det mitt fjärde eller femte Bombus-gig sedan jag såg dem första gången 2012.
När de drar igång öppningslåten Enter The Night slås jag av hur mycket folk det är på plats. Man har verkligen lyckats få duktigt fäste hos Göteborgs rockpublik och redan från första ton märker man att de predikar inför en frälst massa.
Bandet verkar vara mitt i en process av att ta det hela till nästa nivå, främst tänker jag då på att den karaktäristiskt unisona dubbelsången signerad Feffe och Matte numera begränsas till väl valda tillfällen. De ska ju trots allt hålla över årens lopp så då får man skriva material och framföra det på ett sätt som är hållbart. Det känns som att bandet står på scen och live-utvärderar hur publiken tar emot det faktum att de i viss mån går ifrån sitt unika signum något.

Bandets senaste tillskott, basisten Ola Henriksson (känd från bl.a Witchcraft och Troubled Horse), har verkligen gett ett lyft på de lägre frekvenserna och live tar han mer och mer plats ju längre giget går. Från att i början se lite blyg ut till att mot slutet som självsäker segrare bredvid de två frontmännen.
Bandet har lagt upp det snyggt och byter positioner på scen i de olika låtarna. Bombus styrka ligger i hur de förenar det professionella med det smutsiga, detaljmedvetenheten med det ruffiga.
Sångmässigt tycker jag att både Feffe och Matte går från klarhet till klarhet, deras välsignade Lemmy-stämmor har en sammanlagd mängd hästkrafter som är otäck.
Att nya plattan inte är lika aggressiv ger en skön krydda live, när det gamla materialet vävs in med det nya och ger en större dynamik.

Pustervik
brukar alltid ha kanonljud, ikväll är jag dock lite besviken över ljudet. Jag vet inte om det är medvetet, men främst gitarrerna låter rejält skräniga och soundet blir lite väl mycket åt det klassiska Gothenburg Sound-hållet. Personligen tycker jag inte att det är helt ultimat för materialet.
Det känns som sagt som att bandet är inne i en process just nu, där man både utvecklar sitt sound och förbereder sig för att bli ett av de större banden på den svenska rockscenen. Jag väntar med spänning, då Bombus är ett av våra mest intressanta band just nu.

Bäst: Den rejäla uppslutningen och sättet på vilket det nya materialet bildar en helhet som kommer ta Bombus upp ännu en nivå.
Sämst: Lite skränigt gitarrljud, samt att jag måste låta faktumet att de minskat dubbelsången sjunka in innan jag kan avgöra om det är godtagbart att de tänker på sina röster. Ett sådant signum är alltid känsligt att minska på.
Betyg: 8/10

Skribent: Viktor Skatt
Foto
: Madman från KB, Malmö 2016-03-27. Se alla bilder här.