Efter en tids frånvaro är den forne Thin Lizzy-trummisen tillbaka i rampljuset för att åter blåsa liv i ett av hårdrockens mest legendariska live-album.

Brian Downey, Thin Lizzy’s originaltrummis som medverkat på samtliga av bandets album, har samlat ihop ett gäng irländska medmusiker och gett sig ut på turné under namnet Brian Downey’s Alive And Dangerous. Anledningen till initiativet är att fira det kommande 40-årsjubiléet av Thin Lizzy’s klassiska livealbum Live And Dangerous som släpptes 1978.

Det är till en början glest i Bryggarsalen denna tisdagsafton. Ur högtalarna strömmar klassisk blues och medelåldern på golvet är – inte helt oväntat – hög. Förutom någon enstaka hipster med armarna i kors och skeptisk uppsyn har de flesta av besökarna troligen bevittnat Thin Lizzy när det begav sig. Hade det inte varit för den blygsamma scenen som är placerad i salen hade scenariot lika gärna kunnat föreställa en klassträff.  När klockan börjat närma sig nio och bakgrunds-bluesen bytts ut mot tidiga Lizzy-klassiker som Look What The Wind Just Blew In, Buffalo Gal och Showdown har lokalen lyckligtvis börjat fyllas. Ett smärre sus av förhoppningar går genom publiken när det står klart att kvartetten är redo att träda upp på scenen.

Redan i öppningsspåret, tillika publikfavoriten, Jailbreak står det klart vad som skiljer gruppen från de forna kollegorna i Black Star Riders. Där de sistnämnda fullkomligen dränker åhörarna i rå-distade gitarrer har Alive And Dangerous helt siktat på det klassiska sound som definierade Thin Lizzy under dess storhetstid.
Gitarristerna Brian Grace och Phil Edgar gör bägge ett häpnadsväckande bra jobb med att replikera den ikoniska duon Robertson/Gorham. Under den magiska gitarrduellen i Emerald hade ett otränat Lizzy-öra haft oerhört svårt att skilja detta från en live-inspelning anno 1977. Sångaren tillika basisten Matt Wilson – komplett med afrofrisyr och Fender Precision-bas –  lyckas fånga den framlidne Phil Lynott’s unika sångfraseringar utan att det känns tillgjort.

Det är emellertid svårt att missa vem som står i fokus denna kväll. Brian Downey får ta emot ovationer med jämna mellanrum under hela konserten – och märkligt vore väl annat egentligen. Den 66-årige skinnpiskaren ser ut att vara vid god vigör och bjuder i vanlig ordning på ett organiskt och luftigt trumspel. De jazziga shufflekompen i Don’t Believe A Word och Suicide sitter som en smäck och i Sha La La får vi höra Brians klassiska dubbelkaggesolo.

När spelningen börjar lida mot sitt slut står det klart att i princip hela Live And Dangerous avverkats. Det enda undantaget är boogie-pärlan Baby Drives Me Crazy som av oklar anledning lämnats på hyllan. Bandet kliver av och på scenen tre gånger, vilket Matt slutligen skämtar om, innan det är dags för det utnötta sömnpillret Whiskey In The Jar. Plötsligt ser både band och publik trötta ut – och anledningen är enkel:

Här finns ingen eufori över ”Whiskey”. Här finns inga VVS-montörer som slaviskt drar igång Rockklassiker varje morgon på väg till jobbet. Här finns inga nyvunna hårdrocks-kids som byggt hela sin musikaliska världsbild på en Absolute Rock Classics-samling. Inte heller några finniga lajvare som tycker att allt som påminner om Flogging Molly är svincoolt. Här inne finns bara ett gäng glada Lizzy-fans som njuter av att få höra vad de anser vara en av världens bästa liveplattor. Whiskeyn intresserar varken dem, mig eller bandet – och så lär det förbli.

BETYG: 4/5 Vagabonder

BÄST: Gåshuden under pärlor som Southbound och Warriors
SÄMST: Man hade kunnat byta ut Whiskey In The Jar mot den sista biten i Alive And Dangerous-pusslet
FRÅGA: Vågar man hoppas på att nästa turné bygger på Still Dangerous?

SETLIST:
Jailbreak
Are You Ready
Southbound
Rosalie / Cowgirl’s Song
Dancing In The Moonlight (It’s Caught Me In Its Spotlight)
Massacre
Still In Love With You
Johnny The Fox Meets Jimmy The Weed
Cowboy Song
The Boys Are Back In Town
Warriors
Sha La La
Don’t Believe A Word
Suicide
Bad Reputation
The Rocker
Emerald
Whiskey In The Jar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas