For the English review, scroll further down.

21/10 – 2012

 

 

 

 

 

 

 

Hårspray, häxor och vampyrer. Gitarrsolon så långa och snabba att självaste Zakk Wylde skulle tröttna. Detta är vad kvällen har att bjuda på i ett folktomt Mejeriet, då det endast är närmare 150 personer som har lyckats komma hit ikväll. Förståeligt, det är ju trots allt söndag.

Första bandet ut är glädjespridarna Kissin’ Dynamite. Bandet bildades 2006 och släppte sitt tredje album Money, Sex & Power den 23 mars i år.
De blandar 80-talets härliga sleazerock à la Mötley Crüe med modern power metal.
Medlemmar: Johannes Braun (sång), Ande Braun (gitarr), Jim Müller (gitarr), Steffen Haile (bas) och Andi Schnitzer (trummor).

Sex, metal, pose – Dessa tre ord sammanfattar Kissin’ Dynamites spelning. De må vara 30 minuter sena men vi förlåter dem så fort de äntrar scenen med sin enorma energi och spelglädje. De poserar friskt för alla fotografer som springer runt på det folktomma golvet.
Medan Jim Müller lirar ett av sina grymma solon showar resten av bandet bakom honom. Ande Braun sträcker upp sin gitarr mot taket för att sedan avsluta med en hoppspark. Haile gungar fram och tillbaka med sin bas, när han inte springer över scenen till Ande Brauns sida för att skaka på höfterna. Vid ett tillfälle ställer sig alla fyra på en rad och sparkar samtidigt upp i luften. Image är lika viktigt för dessa grabbar som för Mötley Crüe.

Sångaren Johannes Braun besitter inte bara en stor karisma utan även sex appeal vilket han är väl medveten om. Innan fjärde låten Welcome To The Jungle visar han prov på sina svensk-kunskaper genom att luta sig ner mot en tjej i publiken och säga, ”Du har vackra ögon”. Han fortsätter sedan med något barnförbjudet.
Johannes får lätt med sig publiken vare sig det gäller att klappa händerna över huvudet eller sjunga med.
Han har även ett par klädbyten under spelningens gång, efter nyss nämnda låt går han bakom scenen medan bandet börjar spela I Will Be King för att sedan återvända med en konungamantel. När låten är slut drar han på sig en zebraväst.
Likt The Hives avbryter Kissin’ Dynamite mitt i en låt bara för att få höra publikens jubel och de fortsätter inte spela förrän de är tillfredsställda.

Kissin’ Dynamite gör kvällens bästa spelning då de sprudlar av energi och glädje trots den väldigt passiva publiken. Nästa band ut är allt annat än glädjespridare.

Huntress från USA bildades 2009 och de släppte sitt debutalbum Spell Eater nu i somras. Häxor och vampyrer är vad som avverkas från detta ockulta band med element av thrash.
Medlemmar: Jill Janus (sång), Blake Meahl (gitarr), Ian Alden (gitarr), Eric Harris (bas) och Carl Wierzbicky (trummor).

Spelningen börjar riktigt bra och effektfullt med att bandet står med ryggen mot publiken. Rök fyller scenen och tillsammans med ett dovt blått ljus skapas en mystisk, nästan lite skrämmande stämning. Ur högtalarna hör man en kvinna som pratar och verkar vara i behov av hjälp, lite ockult.
Efter introt kör bandet igång första låten Senecide, under tiden äntrar en kvinna i kåpa scenen. Så fort hon öppnar munnen sker ett paradigmskifte och det som verkade så lovande är bara ett minne blott.

Det är inte det att Janus gör ett dåligt jobb, snarare tvärtom. Hon är väldigt teatralisk och skrämmande när hon går runt hukandes på scen (likt Quasimodo) och försöker vara läskig. Hennes kroppsspråk samt minspel är perfekt och jag ryggar tillbaks när hon kommer för nära. Hon har även en imponerande röst som blandar high-pitch opera med läskiga läten, Dani Filth (Cradle Of Filth) skulle bli avundsjuk. Problemet är just hennes imponerande röst, den passar inte alls till denna ockulta mystik. Efter tre låtar blir rösten mer jobbig och tack vare en stor passivitet hos resterande medlemmar (antagligen vill de ge Janus så mycket plats som möjligt) kollar jag mer på klockan än på bandet vilket inte är ett bra betyg.

Sist ut ikväll är DragonForce, bandet som spelar så snabbt att man knappt hinner tänka. De släppte sitt senaste album, The Power Within, den 16 april i år. Albumet markerar debuten för den nya sångaren Marc Hudson som ersatte ZP Theart 2010.
Länk till recension av albumet hittar du längre ner på sidan.
Medlemmar: Marc Hudson (sång), Herman Li (gitarr), Sam Totman (gitarr), Frédéric Leclercq (bas), David Mackintosh (trummor) och Vadim Pruzhanov (keyboard).

Med en väldig energi äntrar DragonForce scenen och kör snabbt igång Holding On som  sedan går in i Heroes Of Our Time och den vackra Seasons från nya albumet.
Denna börjar med ett akustiskt solo innan elgitarrerna kommer in. ”Solo” är just vad som kännetecknar DragonForce, snabba samt långa sådana.
DragonForce
stora problem, live som album, är att har du hört en låt så har du hört alla. Låtarna är uppbyggda på följande sätt: solo, riff samt dubbla baskaggar i 200km/h, solo resten av låten.
Enligt en pubertal tonåring i publiken är DragonForce som Sabaton fast snabbare.
Detta kan man ha helt skilda åsikter om, en sak som är säker är att DragonForce har en stor förkärlek till den gamla Nintendo-blip-blop-musiken vilket märks i framförallt gitarrsolona.

Trots den väldigt passiva publiken som bara står där är energin i bandet på topp, de är i rörelse hela tiden, söker ögonkontakt med publiken och sträcker ut sina händer för närkontakt.
Li och Totman turas om att spela allehanda solon, de står oftast i mitten av scenen där det finns en halvstor fläkt som medför några episka hår-stunder som får mig att tänka på Carola. Om detta är seriöst eller bara en ”kul” rekvisita kan nog bara DragonForce själva svara på.
Leclercq levererar ett par grymma basslingor samt att hans bakgrundssång bidrar en hel del till det stora hela. 
Pruzhanovs
springer runt med sin keytar och ser mest cool ut när han med sina flinka fingrar river av ett synthsolo lite här och där.
Mackintosh
 gör just det som han är känd för, nämligen att spela trummor snabbt.

Hudson är en skickligare sångare, samt besitter ett bredare register än ZP Teart. Tyvärr dränks dock sången stundtals av instrumenten.
Han gör ett bra försök att få igång publiken: under varje låt vill han att vi ska ”oooaaa” med, men då alla ligger efter leder detta till en pinsam tystnad. Hudson konstaterar att Stockholm var ”fucking crazy”, Lund är bara den trötta publiken.
Fläkten kommer även till sin rätt i Hudsons fall då håret svävar i luften medan han tar i för kung och fosterland.
Likt Johannes Braun från Kissin’ Dynamite har även Hudson förberett några svenska meningar för att ta sig fram i den svenska djungeln, meningar som, ”Vart är det närmaste horhuset?” och ”Jag är full” tas upp.

De sparar sina starkaste låtar till slutet av spelningen och när den Nintendo-doftande låten Through The Fire And Flames (som gav dem ett kliv i karriären tack vare Guitar Hero 3 där många slog sönder sina plastgitarrer i ren frustration) spelas blir publiken taggade, börjar hoppa runt och sjunga med.
Efter ett väldigt långt solo som avslutar låten kör de igång Cry Thunder som är bäst ikväll. DragonForce går av scenen, kommer in igen och kör ett extranummer, Valley Of The Damned.

DragonForce bevisar att de är mer än ”retro-Nintendo-metal”, de har passion för sin musik och tack vare Power Within har de fått en nytändning som förlänger bandets livslängd ytterligare.
Öppna dina sinnen och ge dem en chans! Vem vet, du kanske gillar det?

Album: DragonForce – The Power Within  

Bäst: Kissin’ Dynamites energi samt DragonForce Cry Thunder.
Sämst. Huntress och den låga volymen i Hudsons mikrofon.
Betyg 5/10

Setlist Kissin’ Dynamite:
Sleaze Deluxe
Sex Is War
Addicted To Metal
Welcome To The Jungle
I Will Be King
Operation Supernova
Money, Sex & Power 

Setlist Huntress:
Senecide
Spell Eater
Children
Snow Witch
Sleep and Death
The Tower
Night Rape
Eight of Swords

Setlist DragonForce:
Holding On
Heroes of Our Time
Seasons
Fury of the Storm
Die by the Sword
Operation Ground and Pound
Fields of Despair
Storming the Burning Fields
Through the Fire and Flames
Cry Thunder
Valley of the Damned 

Bilder från konserten ser du HÄR.

Skribent samt fotograf: Jonas ”Madman” Persson

——————————————————————————–

LIVE: DragonForce at Mejeriet • Lund

21/10 – 2012

Hairspray, witches and vampires. Guitar solos so long and fast that Zakk Wylde himself would get tired. This is what the evening has to offer in an empty venue with only 150 attendees, which is understandable. It is, after all, Sunday.

The first band up is Kissin ‘Dynamite. The band was formed in 2006 and released their third album, Money, Sex & Power in March 23 this year. They mix 80s glorious sleaze rock a la Mötley Crüe with modern power metal.
Members: Johannes Braun (vocals), Ande Braun (guitar), Jim Müller (guitar), Steffen Haile (bass) and Andi Schnitzer (drums).

Sex, metal, pose – These three words summarize Kissin ‘Dynamite’s show. They may be 30 minutes late, but we forgive them as soon as they enter the stage with their tremendous energy and joy. They pose healthy for all photographers running around the empty floor.
While Jim Müller plays one of his awesome solos, the rest of the band are jumping around behind him.
Ande Braun
stretches up his guitar to the ceiling and then finishes with a jump kick.
Haile
sways back and forth with his bass, when he’s not running across the stage to Ande Braun’s side to shake his hips.
At one point all four stand in a row and kick up in the air simultaneously. Image is as important to these guys as for Mötley Crüe.

Singer Johannes Braun possesses not only a great charisma but also sex appeal which he is well aware of. Before the fourth song, Welcome To The Jungle, he shows samples of his swedish skills by leaning towards a girl in the audience saying, ”You have beautiful eyes.”
Johannes captures the audience with ease, whether it be clapping their hands over their head or sing along.
He also has a few changes of clothes during the show.
After the aforementioned song, he goes backstage while the band begins to play I Will Be King, and he comes out with a king’s robe. When the song is over, he draws on a zebra vest.

Like The Hives, Kissin’ Dynamite interrupts in the middle of a song just to hear the crowd cheer and they wont continue to play until they are satisfied.

Kissin ‘Dynamite is the best band out tonight thanks to their energy and joy in spite of a very passive audience. Next band up is anything but joyous.

Huntress from the United States was formed in 2009 and released their debut album Spell Eater earlier this summer.
Members: Jill Janus (vocals), Blake Meahl (guitar), Ian Alden (guitar), Eric Harris (bass) and Carl Wierzbicky (drums).

The gig starts off really good and effective, with the band standing with their backs to the audience. Smoke fills the stage and with a dull blue light it creates a mysterious, almost scary mood. From the speakers we hear a woman talk who seem to be in need of help, a little occult-like. After the intro the band starts playing the first song Senecide, meanwhile a woman enters the stage in a cap. As soon as she opens her mouth a paradigm shift occurs and what seemed so promising is just a memory away.

It’s not that Janus is doing a bad job, quite the contrary.
She is very frightening when she goes around crouching on stage (like Quasimodo) and tries to be scary.
Her body language and facial expressions are perfect and I am shying away when she gets too close. She also has an impressive voice that blends high-pitch opera with scary sounds. Dani Filth (Cradle Of Filth) would be jealous.
The problem is precisely her impressive voice, it does not fit at all to this occult mystery.
After three songs her voice sounds more annoying and thanks to a vast passivity from the remaining members (presumably they want to give Janus as much space as possible) I check my watch more than the band, which is not a good rating.

Last out tonight is DragonForce, the band that plays at such a velocity that you barely have time to think. They released their latest album, The Power Within April 16 this year. The album marks the debut of the new singer Marc Hudson, who replaced ZP Theart in 2010.
Members: Marc Hudson (vocals), Herman Li (guitar), Sam Totman (guitar), Frédéric Leclercq (bass), David Mackintosh (drums) and Vadim Pruzhanov (keyboards).

With a huge energy, DragonForce enters the stage and starts playing Holding On, which then goes into Heroes Of Our Time and the beautiful Seasons from the new album.
It starts with an acoustic solo before the electric guitars comes into the picture.
”Solo” is precisely what characterizes DragonForce. Timely and long ones. DragonForce´s big problem is, both live and on album, that if you’ve heard one song you’ve heard them all.
The songs are composed as follows: solo, riffs and double bass drums of 200km/h, solo the rest of the song.
According to a pubertal teenager in the audience, DragonForce is like Sabaton, only faster. We can all have very different opinions on that, one thing that is certain is that DragonForce have a great fondness of the old Nintendo blip-blop music, which is evident especially in the guitar solos.

Despite the very passive audience, that just stands there, the energy in the band is on top.
They are moving all the time, seeking eye contact with the audience and extend their hands for close encounters.
Li
and Totman take turns to play all kinds of solos, they are usually in the middle of the stage where there are a large fan that brings some epic hair moments.
Leclercq delivers a pair of ferocious bass lines and his background vocals contribute a lot to the whole picture.
Pruzhanov’s
running around with his keytar and mostly looks cool when his deft fingers tear of a synth solo here and there.
Mackintosh
does just what he is famous for: playing the drums quickly.

Hudson is a skilled singer and possesses a wider range than ZP Teart. Unfortunately, the vocals sometimes drown in the instrumental sound. He does, however, make a good attempt to get the crowd going in every song.
He wants us to ”oooaaa” with him, but since everyone is singing off tempo it leads to an embarrassing silence. Hudson notes that Stockholm was ”fucking crazy”, Lund is just the tired audience.
Just like Johannes Braun from Kissin’ Dynamite, Hudson has also prepared some Swedish sentences to survive in the Swedish jungle. Sentences like, ”Where is the nearest whorehouse?” and ”I’m drunk.”

They save their strongest songs for the end and when the Nintendo fragrant song, Through The Fire And Flames (who gave them a boost in their career thanks to Guitar Hero 3) plays the crowd gets in the mood, begins to jump around and sing along.
After a very long solo that ends the song, it’s time for Cry Thunder, the best song tonight. DragonForce goes off the stage, comes back and plays an encore: Valley Of The Damned.

DragonForce proves that they are more than retro Nintendo metal, they have a passion for their music. Thanks to The Power Within, they have been given a new lease of life. Open your mind and give them a chance. Who knows, you might like them!

Best: Kissin ‘Dynamite’s energy and Dragonforce Cry Thunder.
Worst. Huntress and the low volume of Hudson’s microphone.
Rating: 5/10

Setlist Kissin’ Dynamite:
Sleaze Deluxe
Sex Is War
Addicted To Metal
Welcome To The Jungle
I Will Be King
Operation Supernova
Money, Sex & Power 

Setlist Huntress:
Senecide
Spell Eater
Children
Snow Witch
Sleep and Death
The Tower
Night Rape
Eight of Swords

Setlist DragonForce:
Holding On
Heroes of Our Time
Seasons
Fury of the Storm
Die by the Sword
Operation Ground and Pound
Fields of Despair
Storming the Burning Fields
Through the Fire and Flames
Cry Thunder
Valley of the Damned 

Photos from the concert can be found HERE.

Writer and photographer: Jonas ”Madman” Persson

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas