GammaRay_AccessRock_Dave_Klubben6

12/12 – 2015
Arrangör: Skrikhult

Efter 25 år i hårdrockens tjänst så åker nu Gamma Ray ut på den turné som man har valt att kalla The Best of the Best – Party Tour. Tanken är att vi ska göra en djupdykning i gruppens historia där gamla guldkorn blandas med nyare bekantskaper. Detta hänger givetvis ihop med den samlingsskiva som släpptes under 2015 års första månad. Ikväll representeras dessutom samtliga av gruppens album, förutom Land of the Free II.

Bland de nya bekantskaperna hittar vi inte bara låtar som Master of Confusion och Empathy. Bandet har under turnén växt från att vara en kvartett till en kvintett. Då Kai Hansens röst har börjat svika honom under de längre turnéerna (knappast en nyhet) så har man plockat in Frank Beck för att hjälpa till. Den sistnämnde var även med under bandets senaste Stockholmsbesök, och då öste undertecknad massvis med beröm över honom. Det gör jag även ikväll. Att påstå att han är en bättre sångare än Kai är väl som att svära i kyrkan, så därför väljer jag att kalla honom för en säkrare sångare. Dessutom tycks han ha pumpat in ny energi i bandet. Aldrig tidigare har jag sett Kai se så glad ut på scen och när till och med bandets tristnisse (Henjo Richter) rör sig ovanligt mycket på scen så vet man att bandet i fin form.

Bandet är dock segstartade. Heaven can Wait lyfter inte riktigt och Last Before the Storm blir mest en kakofoni där man får anstränga sig för att höra vilken låt det är. Dessutom lyfter inte heller låtar som Valley of the Kings eller The Silence orkar inte riktigt bäras upp av Kais sång.

Efter 25 år i branschen tycker man också att bandet borde ha förstått att långa trumsolon sällan går hem. I detta fall så är det något som dödar flytet och tempot i spelningen enormt. När trumsolot dessutom följs upp av ett lika ointressant bassolo så börjar jag fundera över om vi inte borde lagstifta mot dessa tendenser.

För det är tråkigt att saker som i de ovanstående styckena ska förstöra en annars trevlig kväll. Gruppen visar exakt hur bra man kan vara i låtar som Fight, One with the World och framförallt i Dethrone Tyranny och Somewhere Out in Space, som blir den stund som jag kommer minnas bäst från denna spelning. Det är fortfarande synd att de vägrar spela hela Rebellion in Dreamland, och att retas genom att spela första versen av Heading For Tomorrow och avslutande halvan av den magnifika Avalon är bara elakt. Skippa dessa förbannade solopartier så får ni plötsligt tid till att spela dessa låtar i sin helhet.

Betyg: 7 / 10

Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby

Bild från tidigare besök pga orsak.

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas