Dave_Accessrock_Ghost_Annexet-9

Namnlöst dokument: 13/11 – 2015

Det är fredagen den trettonde och det känns som att datumet endast innebär otur för dem som inte fått tag i biljett till Annexet, Globens mindre sidobyggnad, som ikväll tjänar som kapell åt den mörka mässa som ska äga rum. Anonyma, men hyllade världen över fortsätter Ghost att med sin kombination av antikristen tematik och melodiös komposition erövra följare från ett brett spektrum av musikstilar. Linköpingsbandet släppte sitt tredje kritikerrosade album Meliora i augusti och har nu slutligen nått fosterlandsmark efter utbrett turnerande i bland annat USA. Black to the future, som turnén dubbats till, följer efter de datum med akustiska spelningar som drog igång promotandet av den nya plattan och skapar således förhoppningar om att få uppleva både det tyngsta och det lenaste som bandet har att bjuda på.

Konserten är helt utsåld och församlingens täta massa är på väg att bli ännu varmare och våtare (enligt Papa två högst önskvärda kvaliteter) när introt slår an en extatisk stämning som kulminerar vid inledandet av första låten, Spirit. Att det blir mycket nytt material är en självklarhet, och efterföljande From The Pinnacle To The Pit bevisar relevansen av detta. Melodierna är hänryckande, rytmen djupt drivande och sången målar en mörk men vacker bild av ockulta och sexuella teman. Tyvärr förvandlas hela rytmsektionen ljudmässigt till en dånande dimma och det är svårt att urskilja detaljer, särskilt i basspelet. Synd, då detta utvecklats stort på senaste alstret och tillsammans med trummorna blivit framstående på ett mycket kraftfullare sätt än tidigare.

Dave_Accessrock_Ghost_Annexet-11Att till stelhet inövade poser och fraser får föregå scenisk spontanitet förtar knappast underhållningsvärdet – storslagen teatralisk stämning är inte beroende av improvisation. Att några mindre harmoniska toner slipper undan gastarnas händer och Papas tunga är likaså av mindre vikt då musikalisk imperfektion vägs upp av en bra show. Mer än nästan något annat är det visuellt helt mästerligt tilltalande. Den demoniska maskering som pryder instrumentalisterna, kända endast som Nameless Ghouls, glänser spöklikt i strålkastarna och med olika formationer och rörelser skapar de en enhetlig front bakom sin andlige ledare. Scenspråket de två gitarristerna emellan är särskilt vackert. Mycket ligger i små detaljer, som att de svarar varandra med stillsamma toner från varsin sida av en annars nedsläckt scen innan de faller in i introt till Cirice. Rytmgitarristen som bär tecknet Ω på sin Gibson RD förkroppsligar ensam fascinationen jag ser hos de namnlösa med kroppspråk och tillbakalutad grace. Bandets framträdande ger intryck av en återvunnen styrka.

Ghost skriver ett nytt kapitel och konfirmerar den känsla av att framgångsrikt ha revitaliserat sitt koncept som föregick släppet av Meliora. Nyhetens magiska behag är försvunnet, men har ersatts av en ny mäktighet – helt nödvändig efter den mediokra, trötta sista svängen av turnerande för Infestissumam. Papa Emeritus III (den andres tre månader yngre bror) är mer närvarande i rollen som frontman. Man är medveten om att det inte längre är nog att lita endast till påveklädnadens effekt och Papa är numera mer verbal, på bruten engelska, och genomför dessutom konsertens sista del fri från kåpa och hatt.

Förändringarna till trots tar man sig tid att hedra rötterna och den typiska ritualen med just Ritual och Con Clavi Con Dio, vilka båda ligger nära originalversionerna i utförande. Mindre musikaliska variationer begränsas till mellanplattan, där de är välkomna. Med det nya, starka materialet och en pånyttfödd närvaro live känns halvgamla monsterhiten Year Zero plötsligt som en svagare länk som för min del skulle kunnat skippas. Detta hade dock naturligtvis inte låtit sig göras med den stora publiken i åtanke. Per Aspera Ad Inferi från samma album låter dessutom lätt sämst ikväll. Det är istället nya pärlor som den av publikens långsamma gospelklapp ackompanjerade Majesty som står ut – för att inte tala om spelningens tyngre höjdpunkt Mummy Dust. Efter just denna gör man det kontrastberikande valet att framföra en akustisk version av Jigolo Har Megiddo. Det är ganska fantastiskt att Ghost klarar att gå från tunga hårdrocksriff (med keytarsolo!) till snyggt, opluggat gitarrspel i en låt om att ligga (kanske med din syster, flickvän, dotter eller mamma) – allt i Satans goda namn – utan att tappa enhetlighet eller vederhäftighet. Trots upprätthållandet av image:n är även glädjen över att vara på hemmaplan märkbar. Papa kan exempelvis inte kan hålla sig från att ropa ”för helvete” åt publiken och prata alldeles för mycket på sitt, för påveämbetet, opassande och inte sällan komiska sätt. Vi är många som är lyckliga över att männen bakom maskerna är smarta nog att ständigt ta nischen vidare.

Man kan inte skriva om ”en annan glädje – från Satan” utan våldsamma protester. I samma tidning som nämnda rubrik syntes i samband med en black metal-spelning förra året avfärdade svenska präster härom veckan Ghost som mjäkig pop med inslag av kristen kitsch. Måhända är det den kulturella kitsch-djävulen vi tillber när vi vrålar med i texter som nämner Satans alla namn, men något allvar vill jag ändå mena finns bakom förklädnader och rökridåer, om man vill hitta det. I slutändan är det den glädjen som lyser igenom dåliga ljudförhållanden och mindre felsteg och gör kvällen till en fredagen den trettonde att minnas.

Betyg: 8/10

Setlist:

Intro: Masked Ball (Jocelyn Pook)
1. Spirit
2. From The Pinnacle To The Pit
3. Ritual
4. Con Clavi Con Dio
5. Majesty
6. Body And Blood
7. Devil Church
8. Cirice
9. Year Zero
10. Spöksonat
11. He Is
12. Absolution
13. Mummy Dust
14. Jigolo Har Megiddo (akustisk)
15. Ghuleh / Zombie Queen
16. If You Have Ghosts (Roky Erickson-cover)
17. Monstrance Clock

 

Fler bilder finner du HÄR.

 

Skribent: Emma ”Sajko” Persson

Fotograf: Dave

Dave_Accessrock_Ghost_Annexet

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas