Dave_AccessRock_SwedenRockFestival_Ghost-61
2015-11-11

När en polare år 2010 visade mig att han köpt två exemplar av vinylsingeln Elizabeth för att ”detta kommer smälla så in i helvete” så tänkte jag att det där var överreklamerat.
In på MySpace for jag, lyssnade lite på detta hemliga Linköpingsband och konstaterade att jag definitivt hade rätt.
Efter fem år och tre skivor har hypen växt stadigt och med senaste plattan Meliora har bandet ytterligare byggt på sin popularitet. Mig har de ännu inte vunnit över, trots att jag sett dem live efter första plattan och en snabbis i somras på Sweden Rock Festival. Jag känner dock att Meliora med sina välkomponerade stycken gör det svårare för mig att stå emot.

Inne i Lisebergshallen är det fullsatt och de närmare 3000 personerna väntar på kvällens mässa. Det har tänts rökelse och strax efter halv nio går bandet på och drar igång Spirit.
Ljudet är inledningsvis något obalanserat, men sedan tycker jag att det reds ut, ljudet tillsammans med ljusshowen är det som främst bär hela spektaklet som de namnlösa gastarna framför i sina karaktäristiska dräkter.
Bandet är ohyggligt tight och främst gitarristen som spelar på en Gibson RD samt basisten vinner över mig med sin fantastiska rytmkänsla. Ghost är bandet som inte direkt kan slarva och det gör man definitivt inte. Material blandas från bandets tre fullängdare men det är främst de nya spåren som är extra kul att höra. Majesty och Cirice är några utav höjdarna, men klimax nås definitivt i en av årets i särklass starkaste låtar: He Is. Denna ballad fullkomligt trollbinder publiken med sitt extremt vackra ljudlandskap.

Papa Emeritus III reagerade jag på redan i somras, då jag inte hade väntat mig att ett så teatraliskt band i Alice Cooper-andan skulle låta frontmannen ha ett mellansnack som en snuskig och plump jigolopräst. Varför ens ha mellansnack? Jag tycker definitivt att det drar ner betyget, trots att publiken bokstavligt talat äter ur hans hand så är det väldigt töntigt och pubertalt, det tar bort mycket av det seriösa ur showen och det stämningsfulla i sammanhanget. Det borde gå att vinna enkla poäng på en betydligt mer atmosfärisk och kuslig påve. Inte en påve som går runt och utstöter Ace Venturas ”alrighty then” från en 90-talskomedi i parti och minut.

I storslagna Absolution och otäcka Mommy Dust brinner bandet till och trots att konserten ligger på en och en halv timme känns det inte som att vi på något sätt bjuds på någon filler eftersom varje låt är så noggrant levererad i ett attraktivt paket. Säga vad man vill om Papa Emeritus III, men sången sitter exakt där den ska.
När jag slutligen lämnar lokalen efter att Monstrance Clock ringt ut och lamporna tänts har jag nog tusan blivit någorlunda frälst. Det tog ett par album innan jag på allvar förstod bandets musikaliska vision, när jag dessutom får se dessa spektakel fullt ut på nytt finns inget annat att göra än att gratulera till fullträffen.

Bäst: He Is visar verkligen hur mästerligt bandet är, när de inte har volymen och disten att gömma sig bakom visar de att de även där håller högsta världsklass.
Sämst: Vettigt mellansnack eller inget alls, tack. Alice Cooper stod inte och snackade snusk i onödan under Welcome To My Nightmare-turnén.
Betyg: 8,5/10

Skribent: Viktor Skatt
Foto: Dave Bertram, bilder tagna på Sweden Rock Festival 2015. Se samtliga bilder här.

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas