Dave_AccessRock_Gojira_Tyrol-4

18/6 – 2015

Det är svårt att hitta nog med superlativ och lovord för att beskriva Gojiras insatser på livescenen de senaste åren. Efter att ha sett det dödligt tekniska bandet fem gånger har jag fortfarande inte upplevt någon avvikelse från den magiskt höga nivå man håller som standard. Monstrositet och virtuositet går helt enkelt hand i hand och bildar ett stenhårt koncept som trots komplexitet alltid verkar möjligt att leverera inför en publik.

Tyrol är fullt till bristningsgränsen och de fula fejk-björkarnas blad skälver av de brutala ljudvågor som fortplantar sig från scenen. Alternativt är det alla bangande huvuden i publiken som får salen att gunga. Stämningen är fantastisk denna dag före midsommarafton och åhörarnas vrål mellan det att en låt slutar och en annan tar vid är öronbedövande. Jag kan inte föreställa mig ett bättre sätt att tjuvstarta firandet av mörkrets återkomst än detta. Mario Duplantier med band (ja, jag vill framställa honom som bandets egentliga ledare) verkar ge allt som finns att ge under det något korta, möjligen festivalanpassade, setet. Mario kan inte sitta ner längre stunder ens när han spelar de fantastiskt invecklade rytmerna och han får till och med en tillfällig ersättare för att kunna gå fram till publiken och instruera dem att röra sig i korrekt geometrisk form. Att han spelar trumsolo är inte bara rättfärdigt, utan rentav ett måste. Han får trummorna att sjunga på ett varierat, sjukt snyggt sätt jag upplever är väldigt få förunnat. Jag skulle kunna beskriva den här Duplantier-broderns insats i oändliga ordalag, då hans kapacitet verkar närmast obegränsad.

Dave_AccessRock_Gojira_Tyrol-14Att man endast spelar två låtar från senaste succéalbumet L’Enfant Sauvage och istället plockar in mer ovanliga pärlor så som tio år gamla World To Come känns helt rätt, kanske särskilt med tanke på att bandet är i processen att spela in ett nytt, efterlängtat, alster. Den fullsatta lokalen verkar vara helt med på noterna och jag tycker mig till och med se skor klyva luften ovanför allas huvuden – inte bara Flying Whales, så att säga. Jag slutar aldrig att förundras över intrikata detaljer i låtarna, såsom riffet i Oroborus när jag hör bandet live. Ikväll lyckas man dock inte riktigt sätta just detta helt perfekt. I övrigt är emellertid Joe Duplantier och Christian Andreus gitarrspel fullständigt fenomenalt. Det den basspelande Jean-Michel Labadie går miste om i melodisk utsvävning tas igen genom ett brutalt kroppsspråk och precis taktkänsla.

Vi lyckas med nöd och näppe hindra oss själva från att dras in i den hypnotiserande circlepiten, vilket annars är mer regel än undantag och följt av diverse fysiska men. Att man nästan snubblar med armbågen in i anleten tillhörande dumdristigt oförsiktiga randoms kan dock skyllas åtminstone lite på musikens medryckande, våldsamma kraft. Vi har dyrbara kameror och spikar på brösten att försvara dem med. Allt är Gojiras fel och jag älskar det.

Betyg: 9/10

Fler bilder finner du HÄR.

Setlist:
1. Ocean Planet
2. The Axe
3. Backbone
4. Love/Remembrance
5. The Art Of Dying
trumsolo
6. L’Enfant Sauvage
7. Toxic Garbage Island
8. World To Come
9. Flying Whales
10. Oroborus
11. Vacuity
12. Where Dragons Dwell

Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Fotograf: Dave

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas