civil warCivil War
2015-11-28
Arrangör: Triffid And Danger Concerts

Först ut på Scandinaviums anrika scen denna kväll är Civil War från Dalarna.
Anförda av sångaren Nils Patrik Johansson tar de en självklar plats på scenen, det är ett rutinerat gäng som är både samspelta och självsäkra.
Bandet verkar i dagsläget sakna basist, något som jag tycker kan saknas en del när man ska göra större arenaspelningar som denna. Daniel Myhr fyller ut bra med keyboardmattor, sedan sköter även Rikard Sundén och Petrus Granar sitt jobb på gitarr. Bakom trummorna är Daniel Mullback en vilde, tillsammans låter ljudet dock lite grumligt och det blir inte bättre av att Patriks typ av röst verkar vara tämligen svårmixad.

Låtmaterialet är helt klart bra och relevant rakt igenom, trots att bandet går ut först så har de hundratals personer framför sig som är mer än nöjda. Melodierna är solida och med ett riktigt bra arenaljud med mer tryck tror jag definitivt att det hade kunnat sitta som en smäck. Jag kan dock sakna en basist på scen, det blir inte samma sak utan den tyngden som basen bär fram rytmen med.

Bäst: Låtmaterialet
Sämst: Ljudet är dessvärre inte något vidare och då blir det svårt att framhäva låtarna.
Betyg: 6,5/10

Skribent: Viktor Skatt
____________________________________________________________________________________________________________________________________

EdguyEdguy
2015-11-28
Arrangör: Triffid And Danger Concerts

Tyska Edguy spinner fortfarande runt på sin senaste platta, Space Police – Defenders Of The Crown, som släpptes i april 2014. Bandet öppnar även med Love Tyger ifrån detta släpp och redan från början visar man att man är ett band som hör hemma på större scener. Instrumentalisterna drar igång och sedan kommer det musikaliska geniet och frontmannen Tobias Sammet som skjuten ur en kanon ut på scen. Det måste vara en enorm kontrast för Tobias att ha cirka 50 minuter på sig, då han med sitt andra band Avantasia brukar spela runt tre timmar.

Det finns inte så mycket utrymme för fillers utan det är bara att gå på det tunga artilleriet. en lite väl snabb och sångmässigt trött version av Vain Glory Opera följs av Tears Of A Mandrake innan titelspåret Space Police från senaste skivan bryter av. Mellansnacket är lika humoristiskt som effektivt. Tobias instruerar publiken att de måste skrika så högt de bara kan (för hans egos skull) när han nämner bandets nya album, detta efter att presentationen fått ett ljummet bemötande. När han börjar om presentationen möts han av ett öronbedövande jubel. När Space Police väl drar igång springer han över scenen, hytter med näven och vrålar ”Pretend! Pretend! Pretend!”. Snacka om att bjuda på sig själv.

Musikaliskt är det kalasbra, musikerna (som är överdrivet tighta efter att ha haft samma sättning de senaste 17 åren) levererar med tysk precision och ljudet är kristallklart i jämförelse med första bandet. Jens Ludwig imponerar likt alltid med sitt extremt träffsäkra gitarrspel och det enda man oroar sig för lite är att Tobias låter mer andfådd än man kunnat vänta sig av ett set på sju låtar.
Man går i mål med Lavatory Love Machine och King Of Fools, det är bara att konstatera att Edguy är det perfekta bandet att få igång en bra kväll men utan att överglänsa huvudbandet.
Låtmaterialet är kanon, framförandet och ljudet är superbt.

Bäst: Ljudet är kanon och Tobias Sammet är en av hårdrockens stora underhållare.
Sämst: Deras lättsamma rock må vara kanon, men det bränner liksom aldrig till på allvar om det inte är på allvar.
Betyg: 7,5/10

Skribent: Viktor Skatt
_____________________________________________________________________________________________________________________________________

hammerfallrevolutioncd_638Hammerfall
2015-11-28
Arrangör: Triffid And Danger Concerts

Till slut är det dags för Hammerfall att gå på scen. Göteborgs stoltheter inom metal som på 90-talet kom som en blixt från klar himmel i en värld där heavy metal stod som svagast någonsin.
Efter 2011 års släpp Infected tog bandet en paus, för att år 2014 återkomma med plattan (r)Evolution. Denna skiva var en återgång till en mer klassisk era av Hammerfalls karriär och denna kväll är bandet extra på tårna inför att återta hemstadens Scandinavium, som de genom åren visat att de håller mycket nära hjärtat.
Konserten brakar igång med Hector’s Hymn från senaste plattan, volymen är inte så massiv att man skakar, men det är bra tryck i vilket fall.
Den mindre roliga Any Means Necessary avlöses av Voxpop-klassikern Renegade, som gjorde samtliga killar i min generation till hårdrockare för 15 år sedan. Det märks att bandet har kvar många av de fansen som upptäckte dem på den tiden då de var ”Sveriges hårdrocksband”, men som senare inte dök in i hårdrocken på samma sätt som oss andra. Personerna runt mig skulle till synes lika gärna kunnat stått vid frysdisken på City Gross i Ytterby som på hårdrockskonsert, men det visar ju bara hur folkligt förankrad hårdrocken är i det svenska folket.

Efter den mäktiga Heeding The Call och nya Live Life Loud dyker en välbekant prick upp på scen, det är Stefan Elmgren (gitarrist 1997-2008) som gör ett bejublat inhopp och shreddar loss totalt i 400 Meter Medley där flera av de gamla klassikerna rivs av i en hårresande gitarrorgie. Så otroligt mycket bättre än ett jäkla gitarrsolo, detta är för mig och många andra en klar höjdpunkt. Bandet är verkligen på hugget, gitarristen Pontus Norgren ser som brukligt lite loj ut, men i övrigt är det mycket vitalt. Basisten Fredrik Larsson är ett energiknippe, gitarristen Oscar Dronjak ser osedvanligt stolt ut och nya trummisen David Wallin verkar ha gett bandet en rejäl vitamininjektion.
Mot slutet av ordinarie set bjuds vi på lite mer gammalt i form av Glory To The Brave och Hammerfall. I den förstnämnda visar Joacim Cans att han fortfarande håller duktigt hög nivå.
Jag kan tycka att det är lite synd att vi enbart bjuds på sammanlagt fyra låtar från de två första skivorna, då det är dessa som hålls högst bland de insatta och det var till detta soundet man ville tillbaks på nya plattan.
Efter att ha gått av scen efter Hammerfall återvänder man  till scenen för att dra igång extranumren med Templars Of Steel.
En av de bättre låtarna från senaste skivan, Bushido, rivs av till stort jubel innan klimax nås då Stefan Elmgren återigen äntrar scen för den avslutande Hearts On Fire. Vi är många som fortfarande känner att det inte riktigt blir samma sak utan honom.

Hammerfall bjuder definitivt på ett styrkebesked. De över 3000 besökarna får njuta av vad de förväntat sig, ett band som håller stilen. Gilla det eller ej, Hammerfall finns fortfarande där för sina fans och det ser definitivt genuint ut fortfarande.

Bäst: Kul att se att bandet fortfarande ger allt och inte viker sig. Låtarna finns där, trots att jag inte får alla favoriter så är det tämligen få klagomål från min sida.
Sämst: Det kanske hade varit lite roligare med ett till bredden fyllt Lisebergshallen än ett halvfullt, redan 50% avspärrat Scandinavium.
Betyg: 8/10

Skribent: Viktor Skatt

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas