maddox street
2015-08-07
Club SlackerPustervik i Göteborg är en av de mest trivsamma klubbar jag vet, kvällen till ära spelar Tellus Children, Maddox Street och Troubled Horse.
Det är dock mittenbandet jag är här för, ni som har läst min recension av deras debutalbum (klicka här) vet att det är detta tillfälle jag sett fram emot specifikt.
Runt 23.30 hör man bandet gå på scen och testa sina instrument, för att sedan riva igång You Had It Coming.
Pustervik är en väldigt tacksam lokal för denna typen av sound, det låter väldigt stort och luftigt när de kör på med sin grooviga bluesrock.

Det är fjärde gången jag ser bandet på tre år och för varje gång ser jag större och större potential. Det främsta som slår mig är att Dylan Brock sjunger bättre än då skivan spelades in, samt att bandet lyckas alldeles utmärkt med att anpassa låtarna till ett liveformat.
Det är extremt välrepat och snudd på ett felfritt framförande, på det musikaliska planet finns i stort sett inget att klaga på och det är snarare så att jag hellre hade lyssnat på detta livegig än på plattan vilken dag som helst i veckan. Det roliga är även att denna uppställning med Gabriel Glamheden på orgel, Micael Karlsson på trummor och Albin Östlund på bas gör sitt första gig ihop denna kväll. Det ska inte gå att vara så tight när Maddox Street över huvud taget inte stått på scen sedan i februari.

Jag har länge vetat att detta band kommer bli något, ikväll får jag verkligen känslan av att de tog det till nästa nivå. Efter att ha gjort grovjobbet i flera års tid så föll allt på plats denna kväll, på rätt scen och inför rätt folk. Detta upplägget kommer de definitivt inte att släppa, de lär gå på smash.
Det enda jag kan sakna är en emotionell direktkontakt med publiken som inte bara går genom musiken, utan att de faktiskt agerar ut sitt spel i riktning mot de som är där för att kolla. Då Albin bara varit med i  tre veckor och aldrig lirat live med bandet innan är det galet att han känns så avslappnad och stabil, på honom faller ingen skugga denna kväll. Gabriel bjuder på skönt Jon Lord-spex då han välter sin orgel fram och tillbaks medan han spelar och Micael är väldigt uttrycksfull i sin scennärvaro. Med tanke på hur Dylan tydligt framstår som bandledare har han också ett ansvar att engagera publiken i konserten mer än som bara mottagare; antingen genom mellansnack, ögonkontakt eller att visa att det är publiken som bandet vill ha energin från. Nog för att de inte tar sin publik för given, men det får aldrig upplevas så av den.

Maddox Street är ett av de mer musikaliska band jag sett i mitt liv, jag har blivit överraskad av dem förr och efter denna gång väntar jag bara på nästa tillfälle.

Bäst: Ljudet och den enorma musikaliteten, samt hur dessa två komponenter gifter sig och skapar fantastiska ljudlandskap.
Sämst: Man behöver ju inte vara som Dee Snider som inte ger sig förrän varenda snubbe längst bak i lokalen är helt vild, däremot vore det bra att kunna ha ögonkontakt med sin publik och engagera dem i ett gemensamt ”vi”. Först då skapar det ömsesidiga energiutbytet magi.
Betyg: 8/10

Skribent: Viktor Skatt