ManfredMannsEarthBand_Hannola_Accessrock_SwedenRockFestival_2E2A4486

2015-06-05
Sydafrikanske Manfred Mann har sedan 60-talet varit en betydande profil i musikvärlden. För hårdrockaren är inte Manfred Mann’s Earth Band något essentiellt men säg den personen uppvuxen på 70-talet som inte hade minst en eller två plattor med bandet i backen.
Jag har hittills lyckats missa bandet varje gång de besökt Sverige men till slut är tiden inne. Klassiska gitarristen Mick Rodgers finns kvar i bandet och utöver huvudpersonen Manfred är det ett mycket rutinerat gäng som kompletterar sättningen.

Vid Festival Stage har det samlats en hyfsat stor skara folk och förväntningarna är blandade bland folket jag pratar med. Själv har jag aldrig sett bandet live men att döma av liveklipp så var förväntningarna befogade. Dessa typer av eftermiddagsspelningar på Sweden Rock med gamla gäng är en enorm möjlighet att visa upp sig och få en nytändning, ta till exempel förhållandevis samtida 10CC som gjorde ett rent magiskt gig och fick ett förnyat intresse i landet efter detta. När Manfred Mann’s Earth Band intar scenen inser man dock ganska snart att det kanske inte blir någon utklassning.

Bandet är ytterst kompetent och varenda musiker i bandet visar prov på fantastisk fingerfärdighet, däremot har jag lite svårt att hitta rätt feeling.
Det bjuds på progressiva element och episka nummer, så som Dylans Father Of  Day, Father Of Night, vilka verkligen trollbinder en på en nivå men som faller lite i intet då det backas upp med ett tämligen intetsägande scenframträdande. Det händer ingenting.
Bruce Springsteens For You och Blinded By The Light är två av låtarna som verkligen höjer stämningen, samt Dylan-skrivna Mighty Quinn som avslutar spelningen. Det bjuds förvisso på egenskrivna höjdpunkter men det väger lite tunt när man tänker på vilken historia bandet har.
Davy’s On The Road Again är en given favorit som går hem fint hos publiken, en shuffle-dänga som verkligen är tidlös.

Det känns som att bandet faller mellan stolarna, de har musikaliteten, det progressiva och det episka men de är inget Pink Floyd eller 10CC.
Det är helt klart njutbart, speciellt sångaren Robert Hart som gör en kanoninsats. Inte undra på att han har en historia i Bad Company.
Det faller dock lite platt och väcker inget större intresse hos mig. Det är verkligen synd för jag hade hoppats mycket på denna konsert.

Bäst: Musikaliteten är av allra högsta kvalitet.
Sämst: Det händer ingenting under konserten.
Betyg: 5/10

Skribent: Viktor Skatt

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas