3/6 – 2017

Det är en skarp kontrast mellan spelplatsen och akterna denna lördagskväll i huvudstaden. Över Nalens anrika väggar och guldsmyckade pelare som sträcker sig de 12 meterna upp till taket dansar mörka skuggor i takt till skakande, svärtade toner som nog ingen kunnat föreställa sig under nöjespalatsets jazziga glansdagar. Kvällens enda tillåtna dans är dödsdisco. Listade på affischen står en av de på senare år främsta representanterna för den spirande polska black metal-scenen: Mgła. Vid sin sida har de Valkyrja som ikväll spelar på hemmaplan samt Acrimonious, vilka kommit hela vägen från Aten för att ansluta sig till turnén som dubbats Toward the Farthest Sides of the North. Den sex datum långa (korta?) turnén är – undantaget någon festivalspelning senare i sommar – enligt bandets egen utsago sista chansen att se Mgła i Skandinavien innan tidigast år 2019; det finns således inga rimliga anledningar att missa kvällens musikaliska urladdning.

 

Acrimonious

Acrimonious är måhända det mindre välkända namnet när de inleder kvällen i Nalens Stora salen. De har dock 14 aktiva år och tre fullängdare i ryggen och verkar med sitt framträdande vilja befästa sin position som en mörk kraft att räkna med. Med ryggen mot publiken gör de sig redo till sömnig intromusik innan de (äntligen) inleder med de vassa toner och dundrande rytmer man väntat på. Blytungt ös varvas med långsammare partier och slingrande gitarrslingor tätt följda av basen. Sångaren, som ser ut att ha doppat hela huvudet i en spann med blod, har ett relativt kraftfullt growl som håller i livetappning även i de snabbare partierna. I övrigt brister det hela en aning i det allra hastigaste – de tvära tempoväxlingarna i bl.a. Goatrapture känns inte klockrena och det är inte riktigt så tight som en önskar. Även om variation allt som oftast är en positiv faktor slår de många skilda melodiska influenserna mig som störande här. Riffen i Litany of Moloch’s Feast från årets albumsläpp Eleven Dragons låter stundtals mer som en slags gitarrövning än ett bra låtkoncept. Det drar åt lite för många håll för att kunna övertyga fullt ut.


Samtliga bandmedlemmar har ansiktssmink (läs: klet) med mycket varierande resultat – kanske finns det här ett jobbtillfälle för en make-up artist specialiserad på corpse paint? Den övriga looken domineras av nitar, läder och uppdragna huvor utan någon sammanhållen känsla. Kanske vill man härma musikens förvirrande blandning och väljer kaos före koncept.

För att bli något mer seriös igen vill jag mena att bandet nog ändå är verkligt sann sin sak – och soundet är tillräckligt argt för att namnet inte ska vara missvisande – men det kommer inte fram särskilt tydligt i kvällens framförande. Enskilda arrangemang hänför, men helheten går mestadels slätstruken förbi utan en rejäl köttkrok att fastna ordentligt på.

 

Betyg: 6/10

 

Valkyrja

Efter att stillheten åter lagt sig över den öldoftande lokalen är det snart dags för Valkyrja att smutsa ner den gammaldags utsmyckade scenen ytterligare. Bandet har gjort några förändringar i line-up:en sedan jag senast såg dem hösten 2013 (med Marduk och Ofermod på Klubben) och det ska bli spännande att se i vilken form bandet uppenbarar sig idag. De sätter omedelbart en hög standard med Catharsis (Contaminate The Earth), i vilken de lyckas sammanfoga högintensivt driv med en fängslande svängig kvalitet och otäckt vackra melodier. Kombinationen är bandets framgångsrecept och upprepas genom setet bestående av låtar av hög klass från samtliga tre fullängdsalbum. Bandet har dock inte något färskare material än det från 2013 års The Antagonist’s Fire att bjuda på, men som för att kompensera tar man istället i minst från tårna när det kommer till show. Scenen är ett strukturerat kaos av nerblodade, smutsiga, nitade och trasiga gestalter som röjer runt imponerande mycket utan att behöva tumma en millimeter på musikalisk leverans.

Man störtar huvudstupa in i våldsamma Oceans To Dust när bandet plötsligt utökas till en sextett – den nye och den förre sångaren delar på sånginsatsen på ett stundtals hockeykörsliknande manér. Det positiva är istället att känslan av kaos och galenskap närs av ex-sångarens vansinniga blick och sminkning. För att återknyta till föregående recension måste jag här tycka att Valkyrja lyckats mycket bättre med sin corpse paint, även om vissa medlemmar råkat få, vad jag förmodar är oavsiktliga, skägg. V.P. nummer två bakom trummorna (V.P. den förste briljerar på bas) ser ut som en tvättäkta demon och lyckas få rytmerna att låta minst lika ondskefulla. Bandet levererar outtröttligt och urskillningslöst och det att ljudet ibland är lite för diskant och att den annars så pedantiskt lagda grunden svajar till ytterst lite någon gång gör helt enkelt mindre. Man lyckas skapa en skevt atmosfärisk kvalitet som når mycket längre.

Betyg: 8/10

 

Mgła

Salen har fyllts närmast till brädden när det är dags för den förmodat starka avslutning som stavas Mgła, men vars uttal är desto mer omtvistat (åtminstone utanför polskt territorium). Scenen fylls av dimma (nåväl, rök) inför de ansiktslösas ankomst och spänningen i publiken är påtaglig. Trots att bandet funnits sedan millenieskiftet kan åren som liveband räknas på ena handen, men det är i och med dessa som bandet vunnit sin nuvarande status. Senaste albumet Exercises In Futility släpptes 2015 och måste så här i efterhand nog vara den bästa plattan som kom ut det året, enligt undertecknad. Ikväll inleder bandet dock med Further Down The Nest I från EPn släppt 2007 och det visar sig bli en intressant blandning av låtar från såväl fullängdare som EPs. Det är en vass balans mellan underjordiskt dunder och kusligt vackra melodier. Jag kan nästan inte beskriva det speciella med det här bandets musik i ord, jag är bara svag för hela grejen. Det är kraftfullt rakt igenom, med låtarna från With Hearts Toward None (I och VII) och Exercises In Futility (I, II och VI) som klarast lysande, smutsiga pärlor. Centralgestalten M. knyter ihop helheten med gitarrspel och riktigt snyggfult growl (som bara skulle varit lite högre i volym). Ljudet är dock inget som egentligen alls förstör – det som behöver komma igenom gör det: från cymbaler smattrande som fina regndroppar till den stormiga helheten i det ohämmade, oregerligt ösiga.

Mgła får ändå sägas vara kvällens vinnare i kategorin framtoning, trots att de överhuvudtaget inte har något smink utan helt döljer sina ansikten under svart tyg. Gränsen mellan framgång och fall när man antar ett sådant koncept är hårfin, men jag vågar påstå att Mgła lyckas fullständigt med den nonchalant standardiserade looken bestående av identiska huvtröjor och skinnjackor. Jag tror att den här stela framtoningen och anonymiseringen av avsändaren som person på scenen förstärker musikens kraftfullhet live. Musiken får helt enkelt stå i centrum med hela sin brutala härlighet. Som någon sa: bra, bättre, Mgła.


Betyg:
9/10

 

Skribent: Sajko
Fotograf: Madman (från spelningen på Babel i Malmö den 1/6)

 

Fler bilder från spelningen i Malmö finner du HÄR.

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas