29Dave_AccessRock_RivalSons_FriendsArena

9/7 – 2016
Arrangör: Live Nation

Bombus

Dave_AccessRock_Bombus_FriendsArena-64Första bandet ut denna kväll är svenska Bombus, som mellan två låtar säger att det ”faktiskt är första gången vi spelar på denna arena”. Givetvis är det menat som ett skämt, men det är ändå som om bandet vore gjorda för att spela på större scener. De tar nämligen scenen på övertygande och självklart sätt.

Man levererar även sin musik på ett lika övertygande sätt. Beväpnade med förtrollande stämsång och sylvassa gitarriff lyckas man charma den lilla skara folk som har hittat till Friends Arena såhär tidigt. Bombus förtjänar en större publik än vad de har här, och om det finns någon som helst rättvisa i framtidens musikvärld så ska bandet kunna själva kunna sälja ut arenor av denna kaliber i framtiden. Ikväll är Biblical, Rust och framförallt Into the Fire bevis på detta. Den sistnämnda ger mig dessutom ståpäls när Iron Maiden-gitarrerna möter dubbeltrampet i slutet.

Betyg: 8 / 10


Rival Sons

Att följa upp Bombus visar sig vara en ganska otacksam uppgift. För även om detta amerikanska band brukar kunna få det att svänga en hel del så känns det ikväll ganska tamt. Det märks även på publiken som tunnas ut under de dryga femtio minuter som bandet håller på.

Rival Sons har dock en rejäl stöttepelare att luta sig mot. Hans namn stavas Jay Buchanan och sångmässigt står han för en felfri insats och lyckas på egen hand höja flera av låtarna. Men hans förmåga att leda publiken är nästintill obefintlig, vilket kan vara en av anledningarna till bandet tappar större delen av publiken.

Då och då bränner bandet till, som i Secret och tio poängs-versionerna av Tied Up och Torture. Men allt som oftast trasslar man in sig och gör det onödigt svårt för sig själva. De bästa exemplen på detta är Fade Out och Pressure and Time. Då kan inte ens en fantastisk sångare rädda dem.

Betyg: 6 / 10

 

Volbeat

Danskarna är kvällens vattendelare. Det tycks vara lite av en ”antingen hatar man dem eller älskar dem”-situation. Fördelningen denna kväll tycks vara någonstans runt 50/50.

Dave_AccessRock_Volbeat_FriendsArena-10Själv har jag följt bandet nästan sedan starten (jag kom in någonstans kring bandets andra albumsläpp, Rock the Rebel / Metal the Devil). Jag har vid flera tillfällen sett dem live och sett dem blanda högt och lågt. Kvällens insats tillhör dessvärre det senare. Det är ett märkbart trött band som äntrar scen, där medlemmarna gör vad de måste men inte så mycket mer. Scenspråket är så gott som obefintligt och Michael Poulsen är märkbart sliten i rösten. Det krävs inte många låtar för att konstatera att bandet kan bättre än såhär.

Men precis som i fallet med Rival Sons så brinner showen till ibland. Ikväll är det upptempolåtarna som verkar få bandet att vakna till. 16 Dollars levereras med den lekfullhet man kunde hoppas på, Sad Man’s Tongue låter mycket bra, trots den löjliga Johnny Cash-hyllningen i början, och hårdare (thrashigare) Dead But Rising och Doc Holliday så verkar bandet må som Lilla sjöjungfrun när hon äntligen får komma upp till land – som allra bäst. Då tycker jag mig till och med se före detta Anthrax-gitarristen Rob Caggiano dra lite spå smilbanden.

Men när man envisas med att blanda sådant material med skräp som For Evigt och Goodbye Forever så ger bandet ifrån sig ett splittrat intryck, som om de inte riktigt vet vilket ben de ska stå på – det publikfriande eller det som står för hårdare musik.

Betyg: 6 / 10

 

Black Sabbath

Så har det blivit dags för en sista ceremoni på svensk mark. Men det är ingen begravningskänsla som hänger i luften, för så fort de första tonerna till gruppens signum Black Sabbath slås an så går det ett sus av förväntan genom publiken, som om det vi ska få vara med är något magiskt. Men även om gruppens legendariska kampsång framförs på ett felfritt sätt så är det långt ifrån hur spelningen är.

Att Ozzy Osbournes form inte är den bästa, och inte har varit det på flera år, är ingen hemlighet. Ikväll svajar den rejält. I låtar som exempelvis After Forever och Hand of Doom blir det stundtals lite falska toner, i War Pigs får han rejält med hjälp av publiken samt sina eminenta medmusiker (mer om det senare) och i Dirty Women är det nog bara han själv som vet vad fan han pysslar med. Det är lätt att konstatera att sångaren är Black Sabbaths svagaste länk under denna avskedsturné. En länk som är så pass viktig att det tyvärr drar ner helhetsintrycket en hel del.

För hos instrumentalisterna finns det inte mycket att klaga på. Låt gå att Geezer Butler har varit roligare att titta på. Men hans basspel, med den distinkta, elaka tonen är det inget fel på. Han får briljera i N.I.B.och War Pigs, Tony Iommi stjäl showen allt som oftast och imponerar stort med sitt säkra gitarrspel. Ta bara slutsolot i War Pigs eller monsterklossen Children of the Grave som exempel. Ungtuppen i sammanhanget, trummisen Tommy Clufetos, bankar som om hans liv hängde på det och gör det på ett övertygande sätt och står för en mycket imponerande insats. Trots detta är det helt orimligt att han får ett åtta minuter långt trumsolo, förmodligen för att farbröderna behöver vila, när de med stor sannolikhet skulle kunna trycka in en låt eller två till istället.

Och just låtlistan är också något som drar ner helhetsbetyget. Att inte spela självklara låtar som Sweet Leaf, Sabbath Bloody Sabbath eller Electric Funeral är direkt tjänstefel. Att låtar som Hand of Doom, Behind the Wall of Sleep och Dirty Women (där dessa tre dessutom är kvällens sämsta stunder) istället får ta plats i setlisten är lika obegripligt. Tack och lov bjöds vi istället på mördande bra versioner av elaka Into the Void, tunga Children of the Grave och War Pigs.

Är det ett värdigt avsked av ett band som förmodligen har betytt mer för hårdrocken än något annat band? Nej, egentligen inte. Blir Black Sabbath bättre än såhär idag? Nej, förmodligen inte. Är det därför rätt av bandet att lägga ned? Ja, gör det så länge man kan gå ut med flaggan i topp. För även om det finns saker att gnälla på efter denna spelning så kan bandet fortfarande hålla huvudet högt och säga att man gjorde allt man kunde för sina fans. Och veta att arvet efter bandet kommer att eka för all evighet.

Betyg: 7 / 10

P.S. Att kalla detta paket för Monsters of Rock är inget annat än en skymf mot namnet. Man kommer förmodligen aldrig komma i närheten av de klassiska upplagorna, men man kunde väl åtminstone ha ansträngt sig lite?

Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby

Foto: Dave

Fler bilder HÄR.

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas