Dave_Accessrock_Nightwish_Fryshuset-34

15/11 – 2015

Det är söndagskväll. Det har dock inte hindrat tusentals av personer från att besöka Arenan denna kväll. Nightwish har tillsammans med sina landsmän i Amorphis tagit färjan över Östersjön och inställt sig i den svenska huvudstaden för en efterlängtad spelning.

Amorphis

Kopplingen mellan bandet stannar inte bara vid att båda kommer från vårt östra grannland. Nightwish-basisten Marco Hietala har även stått får sångproduktionen (samt hoppat in som körsångare) på flera av Amorphis skivsläpp. Amorphis spelning inleds dock trevande då sångaren Tomi Joutsen inte hörs ordentligt i den basiga ljudbilden.

Amorphis bjuder upp till finländskt vemod förklätt med vackra gitarrslingor och mäktiga refränger. Som allra bäst blir det under de tyngre stunderna, denna kväll representerade i Hopeless Days och The Four Wise Ones. Dock har man svårt att få publiken med sig och konserten tänder aldrig till på allvar. Dessutom är det snålt att bara ge grabbarna en dryg halvtimma. Med sina breda repertoar borde man åtminstone ha fått trekvart.

Betyg 6 / 10

Dave_Accessrock_Nightwish_Fryshuset-17

Nightwish

Några som inte sparar på krutet är kvällens huvudakt. Redan under de inledande två låtarna, Shudder Before the Beautiful och Yours Is An Empty Hope (vilken låt det är!), så bränner man av pyroteknik till ett värde av ett lands budget. Ett väldigt litet land.

Det går fort att konstatera att bandet ska vara glada att Anette Olzon valde att hoppa av bandet 2012 och man tvingades att blixtinkalla Floor Jansen. För vilken tillgång hon är. Hennes röst smälter så bra in med musiken att man kan tro att låtarna var skrivna för henne, även det bara är på låtarna från senaste albumet Endless Forms Most Beautiful som hon sjunger på studioversionerna. Hon har dessutom en naturlig talang för att leda publiken och showen, samtidigt som hon är betydligt mer metal än sina företrädare. Tarja och Anette har inte mycket att komma med här, något som även de värsta Nightwish-puritanerna (läs: Tarja-puritanerna) måste inse denna kväll.

Dave_Accessrock_Nightwish_Fryshuset-14Jag vill även lyfta fram redan nämnda basist, Marco Hietala, som inte bara har en brutalt bra sångröst utan även en enorm energi samt Troy Donockley som verkligen får de keltiska inslagen i musiken att bli något av en höjdpunkt. Ta bara slutpartiet på My Walden, som han ensam gör enormt minnesvärd.

När det gäller låtvalen så gör gruppen helt rätt i att lägga fokus på de tre senaste albumen. Nu när Nightwish växt in sig i den storslagna kostymen blir det väldigt tvära kontraster när man slår över till exempelvis Ever Dream. Ghost Love Score, 7 Days to the Wolves och Last Ride of the Day visar alla gruppen från sin bästa sida. När även versionerna av Nemo och den fantastiska Storytime, vars refräng skulel vilken schlager-jury som helst att plocka fram tolvpoängarna, gör en bensvag så gör det inget att tristare låtar som Élan och Alpenglow petar låtar som till exempel Edema Ruh och I Want My Tears Back. Dock är det trist att man väljer att besöka bandets barndomstid, för Stargazers är säkert kul att höra för det mest inbitna fanet, men är egentligen inget annat än en lektion i naivt låtskrivande.

Det märks att Nightwish är ett band som mår bättre än på länge. Energin och spelglädjen är svår att ta miste på. Låt oss nu inte vänta flera år till nästa Stockholmsbesök.

Betyg: 9 / 10

Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby
Foto: Dave

Dave_Accessrock_Nightwish_Fryshuset-34