15/7 – 2017

Mot en ytterst blygsam backdrop kliver fundamentet i OpethMartin Axenrot, Martín Méndez och Joakim Svalberg – ut på scen och börjar spela Sorceress. Skivan med samma namn som låten släpptes förra året som den 12:e i ordningen och var enligt mig något av en besvikelse – en uppfattning som kanske kan komma att omprövas ikväll. Efter det inledande partiet kommer stjärnorna på Å ut på scenen och den första låten, liksom spelningen, kommer igång på allvar.

Opeth är ett band man kan se ungefär hur många gånger som helst (jag har själv tappat räkningen). Detta beror troligtvis på låtmaterialets inbyggda oförutsägbarhet och musikernas oemotsägliga proffsighet. Oförutsägbart menar jag, trots att man känner bandet och låtarna väl, eftersom det varje gång är lika enkelt att slås av skicklighetsnivån både gällande låthantverk och framförande. Behärskade Cusp Of Eternity flyter, trots kontrasten låtarna emellan, rakt in i tunga Heir Apparent via en snygg övergång och detta är bara ett av bevisen på bandets rika nyansering. Jag älskar såväl det hårda som det vackert stillsamma och att dessa skilda ingångar från olika tidsperioder får samexistera utan att ifrågasättas.

När publiken längst fram ihärdigt ropar hans förnamn menar Mikael Åkerfeldt att kärleksförklaringen är överflödig, eftersom hans ego redan är monumentalt. Han berättar vidare om sin för kvällen avbrutna Gotlandssemester och skojar om att Axenrot just tvättat av sig blodet efter att ha spelat med Bloodbath, men lämnat kvar mascaran. Trots att stämningen fullständigt bryts har hans torra uttalanden underhållningsvärde och bidrar eventuellt även till att rädda framträdandet från överpretention. Det ska bara vara så här, allt eventuellt trams mellan låtarna vägs liksom upp i det dubbla av musikens rysningsframkallande intensitet.

Den största insikten för mig ikväll består i att jag verkligen måste ta mig en ny lyssning på Sorceress. Man spelar The Wilde Flowers och senare Era, vilken växer enormt för mig live: från den proggiga första halvan klädd i den enkla men fängslande sång Åkerfeldt är en sådan mästare på, rätt in i det underligt poppiga avslutande partiet. Föga överraskande sluter dagens headliner sitt set med Deliverance, som visserligen är en ypperlig sistalåt. Det hela både är förutsägbart och inte – det trivsamt välbekanta utmanas ständigt av en evigt färgskiftande musikalisk vision.

Betyg: 9/10

Skribent: Sajko
Fotograf: Tottie

Fler bilder finner du HÄR.

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas