Desolator_Dave_AccessRock_Dislocated-1-9

17/8-2013

Ravening

Nere i källaren på Nalen Klubb går fem svartsminkade och långhåriga killar på scen för att öppna kvällen vigd åt ond, bråd dödsmetall. De ersätter den ordinarie bokningen Blood Mortized som tvingats ställa in sin spelning på Klubb Dislocated-arrangemanget. Bandmedlemmarna verkar taggade och drar igång ett bra ös inför publiken som redan samlats framför scenen. Det är ibland svårt att se bandet för allt hår som den headbangande främsta raden svingar genom luften. Bandet håller ett högt tempo, och vokalistens djupt gutturala, growlade sång låter grym. Ljudet är dock inte alltigenom bra, och något lätt ostämt i bakgrunden stör mig. Trots två gitarrister på scen tycker jag dessutom att gitarrljudet stundtals låter lite tunt.

Ravening spelar enligt egen utsago motbjudande dödsmetall av den gamla skolan, men om det är så fruktansvärt vidrigt vet jag inte. Snarare är det ännu ett upcoming metalband som levererar, om än inte överdrivet originellt. Ibland hänger jag inte med i kontrasterna mellan manglande röj och konstiga, bromsande gitarrsolon, och jag önskar att det vore bara lite tightare. Bäst denna spelning är de lite långsammare, tyngre partierna där det låter imponerande kraftfullt.

Betyg: 5/10

 

Phidion

Phidion_Dave_AccessRock_Dislocated-1-14Efter vad som känns som ett evighetslångt intro börjar Phidion sin spelning på Nalen som andra band ut. Av presentationen att döma känns det som att vi ska få se någon form av fantastiskt spektakel – men istället är det såklart kvalitativ rakt-på death/thrash metal vi bjuds på. Sångaren Oliver Palmquist är energisk och gestikulerar vilt på den lilla scenen – i jämförelse med kortare bandmedlemmar ser han jättelik ut. Musiken är brutal, med snygga tempoväxlingar och grymma riff. Trots lite trummisproblem med saker som inte riktigt sitter fast som de ska är ljudet ändå bra.

Vi får uppleva precis det som jag tycker är det bästa och charmigaste med klubbspelningar: intimitet mellan band och publik. Mellansnacket är en konversation med publiken mer än något annat, det skriks låtönskningar och publiken får growla med i mikrofonerna. Mest allsång blir det i låten Antropophagus, mer känd som ”Karlsson på taket”, vilket är texten som vrålas istället för titeln. I denna låt (som egentligen handlar om Lucifer) får bandet förstärkning från före detta sångaren Martin Missy, ”Farfar”, och det låter fett – så länge man kan hålla sig för skratt.Phidion_Dave_AccessRock_Dislocated-1

Det märks att bandet har hållit på ett tag, med olika line-ups och medlemsbyten ända sedan 2003. Vissa partier är verkligen sjukt bra, som basintrot till Beneath The Waves som Johan Klevenskog hamrar fram på sin sexsträngade, vänsterhänta skönhet till bas. Det är lite synd att det inte är mer folk på klubben, men de som har kommit är entusiastiska så det räcker och det bildas till och med en tremanscirclepit runt en pelare mitt på golvet. När setlisten är slut vill publiken ha mer, och till slut får bandet en auktoritär tumme upp att köra en ”låtjävel” till – och det är bra.

Betyg: 6,5/10

 

Smothered

Smothered gillar sin döds thrashigt snabb med ett konceptuellt svärtat djup, men har samtidigt på något sätt en rocknroll-svängig kvalitet som är svår att sätta fingret på. Ösigt är det i vilket fall, och kvällens spelning är absolut inget undantag. Bandet startar med en låt om mytologiska monstret Cthulhu, och trots att tempot hålls på en hög nivå är publiken inte sen med att kräva att de ska ”spela snabbare då, för fan”. Sångare tillika gitarrist Stoffe Eriksson bedyrar att de minsann ska spela baklänges också, och presenterar låten Re-Animated.

Smothered_Dave_AccessRock_Dislocated-1-20

Smothered_Dave_AccessRock_Dislocated-1-7Musiken har ett enormt driv, mycket tack vare den hårt arbetande batteristen Virre Eklund, som ser ut som en galning bakom trumsetet. Det här är musik jag vill köra jättefort på valfri motorväg till. Jag fascineras även över hur melodiska basslingorna är, och hur snyggt de går ihop med gitarrerna. Martin Norman sköter leadgitarristskapet och gör det grymt med sjuka solon här och var. Sångaren avrundar var och varannan låt med ett vansinnesgarv, och publiken hejar på och ropar efter låtar om att mörda folk. Passande nog spelas låten Green River Anthem, som handlar om USAs värsta seriemördare.

Jag gillar verkligen bandets bredd, och hur de lyckas skifta från snabbt och brutalt till långsammare och till och med få till en nästan jazzig känsla i basen i låten Sovereign – utan att det för den sakens skull överhuvudtaget känns fel. Det är sammansvetsat, svettdrypande och definitivt sevärt.

Betyg: 7/10

Desolator_Dave_AccessRock_Dislocated-1

Desolator

Med nya plattan Unearthly Monument släppt tidigare i somras i bagaget avslutar Desolator kvällen på Klubb Dislocated med ännu lite mer old school döds som man aldrig kan få för mycket av. Alla tre stränginstrumentalister framme på scenen bidrar till growlsången och avgrundsvrålen som läggs över dundrande trumbeats och brutal gitarr och bas, och stundtals känns det faktiskt monumentalt. Dock uppstår lite teknikstrul och att jag tycker mig höra lite obalans i gitarrljudet. Stefan Nordström och Joakim Rudemyr delar på gitarrbördan och det låter hänsynslöst bra. Spelningen är en uppvärmning inför bandets gig på Mallorca nästa vecka, och det känns som ett bra genrep, om än inte fullständigt perfekt.

Desolator_Dave_AccessRock_Dislocated-1-10Bandet låter sin ”söte blonde trummis” Victor Parri introducera The Triumph Of Death genom att göra det han gör bäst: slakta trumskinn. Brutaliteten till trots känner man en genuin spelglädje, mellan vrålen skymtas leenden och låtönskningarna från fansen längst fram upphör aldrig mellan låtarna. Basisten Jonas Bergkvist läser med ondskefull röst upp citat ur Necronomicon och nitarna runt hans armar ser ut att vara tillräckligt långa för att spetsa någon med. De spelar Age Of Annihilation, enligt mig en av de vassaste låtarna i samlingen. Det är dock låten Second Killing Of Christ som publiken ropar efter, och när den spelas skanderar publiken unisont texten. För att vara snälla mot sina åtta fans här i världen, som bandet säger, avslutar de med låten Antimortem Autopsy som är någon i första radens favoritlåt. Det är en grym, svettig avslutning på en kväll av total döds.Desolator_Dave_AccessRock_Dislocated-1-17

 

Betyg: 7/10
Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Fotograf: Dave

Bilderna från spelningen finner du HÄR.

2 svar

  1. Uuuräääggh!

    Tycker recensionen av Ravening är lite väl tunn! Det står en hel bok om dom andra två banden + bilder. Inte rättvist.

    Svara

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas