Rival Sons_AccessRock_Madman_KB_26
2014-11-22

Rival Sons från Kalifornien har de senaste åren vuxit fram som ett av de absolut starkaste rockbanden från denna sidan millennieskiftet. De har spelat på flera av de stora svenska festivalerna och i somras öppnade man för AerosmithTele2 Arena. Med tanke på hur stort intresset för bandet är var det lite överraskande när man valde att lägga konserten på Pustervik. Nästan samtliga polare man talade med innan konserten sa samma sak, att de inte fått tag på biljett.
Pustervik är en mycket bra konsertlokal men man hade behövt boka Trädgår’n eller något större för att alla som ville gå skulle kunna göra detta.

Efter en mycket kompetent öppningsakt i form av Jameson, enmannabandet som trollbinder salen med sitt härliga gitarrspel och sin kraftfulla röst, går huvudbandet på och drar igång You Want To. Slakten låter inte vänta på sig utan redan från början visar man att man inte längre är något band som kommer bli något utan att man har intagit tronen. Med fyra fullängdsalbum i bagaget blir det en helt annan grej, bandet kan välja och vraka bland låtar och lägga upp setlisten på ett helt annat sätt nu. Detta var vad jag hade sett fram mest emot, på Tele2 Arena körde man ett kortare förbandsgig men nu skulle man få se det fulla spektaklet.

Vad är det då som gör dem ännu större nu? Första förklaringen är att Dave Beste har tagit över basistrollen på ett makalöst sätt. Han är supersäker, supersnabb och extremt groovig i sitt spel.
Andra förklaringen är att man breddat sitt livesound med Todd Ögren-Brooks på keyboards, vilket ger en extra dimension till soundet överlag och de mer stämningsfulla numren i synnerhet.
Tredje förklaringen är att både Todd och Dave sjunger superb bakgrunds- och stämsång, när det blir fyrstämmigt får man verkligen till den klassiska feelingen från tidigt 70-tal och ger bandet en egen äkthet långt bortom de gamla Zeppelin-jämförelserna. Manifest Destiny, Part 1 blir till ren magi när medlemmarna sjunger unisont i falsett
Fjärde förklaringen är att Jay Buchanan bara blir bättre och bättre. Nu filmas det förvisso ikväll för ett framtida släpp, men jag har aldrig sett maken till någon som kan leverera på det sättet. Den själen, den kraften, den uthålligheten, det registret. Det är helt makalöst.
Det finns ju en grej med att sångare ibland lägger sången lite lättare på skiva för att de ska orka sjunga det live en hel turné/karriär. Jay lägger sången helt brutalt på skiva för att sedan överträffa det live. Hans röst sviker inte för en sekund, han blir aldrig andfådd och han fegar inte på en enda ton. Soul-känsla varvas med rena avgrundsvrål i perfekt pitch, något som den legendariske Wilson Pickett var känd för.
Jag har sett ett fyrsiffrigt antal konserter i mina dagar, bara Paul McCartney och Steven Tyler har fått mig att tappa hakan på samma sätt som Jay gjorde denna kväll.

Konserten är väldigt dynamiskt upplagd, ned- och uppgångarna kommer precis i rätt läge och den fullsatta salen är mer än hänförd.
Det är ganska snyggt att man Mike Mileys trummor inte är mixade så att de överröstar allt som man är van vid på rockkonserter, utan ligger på en behaglig nivå. Detta gäller dock inte för Scott Holiday, han tar för sig utan att skämmas. Trots att jag sett bandet runt sex gånger har jag fortfarande inte sett honom spela fel, han är säkerheten själv. I Good Things hade gitarren dock gärna fått lägga ner, den fantastiska låten tycker jag snarare att han förstör med sitt solande i verserna. Less is more i detta fallet.
Konserten når som väntat klimax i Torture, där publiken tar över helt och den där perfekta symbiosen mellan band och publik uppstår. Den känslan kan jag tycka att man borde försöka uppnå oftare, mer än med sin musik och sitt framförande så är det vid få tillfällen man aktivt försöker egga igång publiken till max. Överlag blir publiken lite för mycket åskådare och för lite deltagare trots intresse, detta är det jag ser som Rival Sons nästa steg att ta. De lär inte hålla med om min analys men det är för att de inte kan se det ur perspektiv. Det finns en nivå till där, när de väl når den så har de nått nyckeln till universum. De ligger trots allt farligt nära total perfektion som det är nu.

Bäst: Jay Buchanan och tillskottet av keyboardist som förhöjer helheten.
Sämst: Det är ju en skam att fans blir utan biljett för att man bytt till en mindre lokal sedan sist trots att intresset ökat. Lisebergshallen nästa?
Betyg: 9,5/10

Skribent: Viktor Skatt

Foto: Jonas ”Madman” Persson. OBS! Bild från KB i Malmö 2014-11-19, se resten av bilderna här.

Setlist:
You Want To
All Over the Road
Pressure and Time 
Electric Man 
Good Luck 
Play the Fool
Secret
Good Things
Manifest Destiny, Part 1
Burn Down Los Angeles
Torture
Rich and the Poor
Where I’ve Been
Tell Me Something
Get What’s Coming 

Extranummer:
Open My Eyes
Face of Light
Keep On Swinging

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas