SkidRow
2014-11-09

Skid Row

Ett av de mest klassiska banden från den sena 80-tals- och tidiga 90-talseran är definitivt Skid Row. You know the drill: första två plattorna blir stora succéer, Sebastian Bach ut, bandet på is i flera år, in med Johnny Solinger och starta om på nytt.
I dagsläget är bandet aktuellt med en United World Rebellion-triologi i EP-form, detta för dem till våra breddgrader som special guests till legendariska Saxon. En till synes udda kombo som dock blir trevligare än man kan tro.

Till skillnad från sina gamla frontman så ger Skid Row idag ett ytterst sympatiskt intryck. Det är första gången jag ser bandet och blir mycket positivt överraskad av deras inställning. De jobbar hårt för publikens skull och söker kontakt på alla sätt för att få igång varje person. Gitarristen Snake Sabo pekar maniskt på min Rainbow-tröja och visar hur mycket de betyder för honom, detta medan han riffar för fullt.
Vi bjuds på nytt material blandat med klassiker. Det känns lite konstigt att se ett så klassiskt band göra ett förbandsset men samtidigt blir det intensivt och njutbart. Ljudet är inte på topp ikväll och man har svårt att höra Solingers sång. Trots detta är jag positivt överraskad av detta ytterst vitala band. Istället för meningslösa solon låter man sin sångare gå av scen och samla energi medan Rachel Bolan (bas) tar ton i Ramones-covern och hyllningen Psycho Therapy.
Blev med ens sugen på att plocka fram de gamla plattorna som fått oförskämt lite speltid genom åren.

Bäst: Inställningen, hur bandet bjuder på sig själva och gör sitt bästa för att underhålla publiken.
Sämst: Ljudet är lite svajigt på det annars stabila Trädgår’n.
Betyg: 7,5/10

Skribent: Viktor Skatt
___________________________________________________________________________________________________

saxon
Saxon

New Wave Of British Heavy Metal-kungarna från Barnsley äntrar scen på Trädgår’n likt så många gånger förr, med fullt ställ och utan några fingrar emellan. Rätt in i Motorcycle Man och sen är man igång.
Även under Saxon är ljudnivåerna lite svajiga. Det blir ingen helgjuten ljudbild men det spelar mindre roll när Biff Byford och hans gäng kopplar greppet. Skönt att se bandet på en turné då de inte har en platta med sig ut på vägarna, då bjuds man på extra mycket kul och dessutom slipper vi för många nummer ifrån senaste plattan Sacrifice. Trots vissa toppar är det en bra mycket svagare platta än 2011 års höjdare Call To Arms.

Att man kortar ner klassiska låtar är lite av en hädelse men samtidigt vill bandet spela så mycket material som möjligt och ligga på så hög intensitetsnivå man mäktar med. Då får man kanske köpa att de klipper lite i odödliga låtar som Power And The Glory, To Hell And Back Again med flera. Hitkavalkaden med de tidiga låtarna vävs ihop med lite mer sällsynta livenummer från bandets hela karriär. The Great White Buffalo och Suzie Hold On är låtar man sällan hör. Även Forever Free har jag svårt att dra mig till minnes att jag sett live, denna gör sig mycket bra i setlistan denna afton. Biff sjunger riktigt vasst och i låtar som till exempel I’ve Got To Rock (To Stay Alive) släpper han lös hela sin urkraft. Vilken legend, 63 år gammal är han fortfarande på topp som metalsångare.

Nibbs Carters energi är något som ständigt bär Saxon på scen, i över två timmar flyger han runt helt outtröttligt och levererar smakfulla basräkor lite här och var. Detta kompenserar en del för den mindre visuella gitarrduon Doug Scarratt och Paul Quinn. Nigel Glockler håller fortfarande takten som en klocka och att bli såpass medtagen av en Saxon-konsert utan att ha druckit en droppe öl innan tyder inte på något annat än en våldsam kvalitet. Jag trodde att spelningen skulle vara mer slentrianmässig men bandet visar verkligen att de går fansen till mötes för att de ska få valuta för varje öre. Under konserten nämner Biff att det vore kul att spela på den stora scenen på Sweden Rock Festival, jag tycker att det låter som en ypperlig plan. Saxon, vilka hjältar.

Bäst: Hur de gång på gång lyckas hålla sina konserter intressanta trots att större delen av låtlistan består av samma gamla ”måste-låtar”.
Sämst: Man spelar den magiska Ride Like The Wind från Destiny (1988), frågan är när de ska våga lira fler av dessa melodiösa, sena 80-talslåtar!
Betyg: 9/10

Skribent: Viktor Skatt

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas