stiunustiu_debaserstrand_accessrock_tottie_0484

16/2 – 2017

Bitch Hawk

Det är en perfekt torsdagskväll att befinna sig på Debaser Strand om man gillar lite stökig, rå och framförallt kraftfull livemusik. På skylten ikväll står nämligen stockholmsbanden Ştiu Nu Ştiu och Bitch Hawk – måhända inte scenens mest välkända namn, men jag vill lova att stor potential och riktigt grym energi väger upp för detta med råge.

bitchhawk_debaserstrand_accessrock_tottie_0012Därför hade jag gärna sett ännu mer folk på Strand denna kväll. När Bitch Hawk går på är det inför ett glest publikhav, eller inte ens ett hav – kan vi säga mindre publikinsjö? I alla fall är detta ingenting som begränsar ihärdigheten på scen och åskådarna strömmar ändå stadigt till då kvällen ännu är ung. De som är på plats möts av en relativt massiv ljudvägg som dånar fram för att piska dem i ansiktet. Andreas Hourdakis gitarriff verkar ha överljudshastighet som mål, frammanade av Henrik Holmlunds kamp bakom trummorna och Patrik Bergers vibrerande basgångar. Det är dock främst sångare Fred Burman som med spretiga rörelser och imponerande gapande drar mest uppmärksamhet till sig. Han ses vanligen som sångare och gitarrist i egensinniga rockbandet Satan Takes A Holiday, men här är han befriad både från gitarren och rensången. Han har oväntat bra hardcore-ljudande skrik och det berikar helheten när hans sångröst då och då kikar fram i någon sekund mitt i vrålandet.

Bandet har ett album inspelat och klart som kommer att släppas till allmänheten under våren. Det vi får höra ikväll låter lovande, om än något enformigt. Högtemponumret Death! är ett praktexempel på soundet – snabba, distade riff, dunkande basgångar, punksnabba trummor med desperata skrik på toppen. Och jag får medge att det är mer medryckande än jag kunnat vänta – även om det som antytt blir något tröttsamt och grötigt i längden med korta låtar i samma ådra, endast avbrutna av korta pauser som man inte riktigt vet vad man ska fylla med. Bäst blir det egentligen när de tar ner tempot ett snäpp men håller markeringarna hårda i ett bankande gung. Viss otighthet kommer de undan med – det är ju ändå punk och opolerat är fint.

Betyg: 6/10

Ştiu Nu Ştiu

Nej, du är inte speciell. Detta är nästa bands devis, som de gärna dryftar tillsammans med sin nihilismflörtande, dystopiska utgångspunkt när de talar om sin musik. Men meningslösheten innebär inte ett mörker utan ljus – i musiken skapas en kraftfull skönhet som lyser igenom förvrängda, förstörda melodier och dystra toner.

Ştiu Nu Ştiu är svåra att placera i ett fack och kanske är det just det som gör dem så bra. De klarar att inkorporera många olika ljudbilder i en otvivelaktig helhet. Den inneboende självklarheten i detta band är det som slår mig när jag ser dem live. Det känns äkta, från låthantverket till energin på scen. Och att man till och med kan gå på scen till Jussi Björling som sjunger När jag för mig själv i mörka skogen går utan att det känns vare sig pretto eller oseriöst säger ju något.stiunustiu_debaserstrand_accessrock_tottie_0657

Bandet släppte sin andra skiva Fake End i höstas, och har under tiden som lett upp till släppet gjort några skiften i laguppställningen. Vem som ska ta sig an sjungandet har hittills hållits superhemligt, men i kvällens andra låt Aegna Saar gör en ny sångerska sin premiär med bandet. Hon heter Frida Herchenröther och är i sitt framträdande något mindre explosiv än tidigare Billie Lindahl (Promise and the Monster) som sjunger på albumen, men har inga större problem att fylla hennes skor. Hon dansar stillsamt framför mikrofonen mitt i virrvarret av stränginstrumentalister som rör sig som i trans, och den lena rösten bär över kaoset av dist och toner. Även om någon osäkerhet visar sig i senaste singeln Blodmyra ramar hennes insats allt som oftast in låtarna och lyckas lyfta de redan grymma instrumentala arrangemangen.

Det är en fantastisk atmosfär bandet skapar. Med många effektpedaler, en 12-strängad gitarr och ett enormt fokus klarar man att variera det enkla och bygga djupa dynamiklager. Ett exempel på detta är Ultra Silvam, från debutalbumet med samma namn, som trots sin väldigt dansanta och medryckande melodi bara inte blir gammal. Det är även en styrka att man klarar att skala av och tona ner utan att tappa spänningen, som i lugnare En Vind Brusar I Dig. Man har en oerhörd känsla för balans. Martin Sandström har en grym närvaro i sitt gitarrspel och nerv även i de lugnare partierna. Det är han och basist Kalle Mattsson som utgör fundamentet i bandet som de startade tillsammans för fem år sedan, och det är ett väldigt stabilt sådant. Nicklas Bargell hjälper till att expandera gitarrljuden och Karl Daniel Lidén driver det hela framåt med outtröttligt trumspel.

Det är ett lite för kort set, som kulminerar i den personliga favoriten October. Trots en intensiv insats känner jag mig inte hundra procent tillfredsställd. Jag önskar mig mer, ännu mer av det självsäkra och klockrena, och detta även i sånginsatsen. Men framförallt förtjänar Ştiu Nu Ştiu en större publik, mer röj och mer svett. Det är ju trots allt fullt ös meningslös.

Betyg: 7,5/10

Skribent: Emma ”Sajko” Persson
Fotograf: Tottie

Fler bilder hittar du HÄR.