The Bronx
2015-12-02
Arrangör: Live Nation

The Bronx från Kalifornien har på senare år blivit en rejäl snackis på punkscenen, då de med sina enormt energiska spelningar av hardcorekaraktär och sina medryckande låtar erövrat stad eller stad.
Denna kväll inleds med surfbandet, i vilket huvudbandets basist Brad Magers och gitarrist Joby J. Ford ingår. Surf är helt klart charmigt, men instrumental Tarantino-musik är inte direkt vad publiken kommit för.

Härnäst äntrar Frank Carter & The Rattlesnakes scen, ett brittiskt hardcoregäng som omedelbart visar  sina intentioner när frontfiguren Frank hoppar ner från scen med en minst 20 meter lång mikrofonkabel. Uppe på scen drar det energiska bandet igång medan Frank tar golvet och skapar ett rent helvete tillsammans med ett gäng fans som går med i moshen. Att de enbart existerat som band i tio månader och redan bjuder på detta ös säger en del om var de är på väg. Låtarna må inte vara av högsta klass men energin är fenomenal, får de mer balans i det totala uttrycket så bör man definitivt hålla utkik efter detta gäng som verkar ha fått en lysande start på sin karriär.

När The Bronx går på denna onsdagkväll har det samlats en duktig folkmassa i lokalen, detta trots valet av veckodag samt det faktum att Clutch spelar samtidigt i stan. Rimligtvis borde det vara en mer problematisk krock än man kan tro men det märks inte av inne på Sticky Fingers Top Floor.
Sångaren Matt Caughthran tar scenen i beslag omedelbart och med sin humoristiska framtoning vinner han över folk både med sin sång och sin oerhörda karisma. ”You’re my favorite burg. Fuck Pittsburgh, this is Gothenburg!”. Hade han varit göteborgare så hade han definitivt varit en go gubbe.

Musikaliskt är det oerhört tight, bandet känns som en maskin som bara mal ner varenda atom i lokalen med sin väldigt lättillgängliga och kraftfulla punk. Det är en riffglad blandning av allt ifrån The Hives och Danko Jones via hardcorepunken och Pantera. Refrängerna sätter sig på hjärnan och jag som ser bandet för första gången suger åt mig som en svamp.
Bandet har för tillfället en stand in-trummis för ordinarie Jorma Vik, något vissa anser vara ett betydande avbräck men som undertecknad inte är erfaren nog att sakna.
Även Matt har lite svårt för att stanna på scen. Nere på golvet flyger han runt som ett knippe testosteron och skriker med sin Phil Anselmo-inspirerade röst. Han styr publiken med järnhand, stagedivar från bord och lever om medan bandet öser på frenetiskt på scen.

Detta var något annat. Det är skillnad på band och band. Medan vissa förfinar sitt sound, står stilla på scen och bjuder på vacker musik har The Bronx förfinat hela paketet. De har skapat en lättillgänglig produkt som trots detta är sylvass och farlig. Det är få band som kan bygga upp den nerven i en sal bara genom att infinna sig och köra sin grej, The Bronx är ett sådant band som ser till att det startas nya band efter att de har lirat.

Bäst: Den energin bandet har både genom sitt spel, sina låtar och frontmannen Matts agerande.
Sämst: Hade det varit en helgspelning hade publiken inte hållit tillbaks. Då hade det blivit totalt kaos.
Betyg: 8,5/10

Skribent: Viktor Skatt

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas