The Gloria Story
2015-12-03
Arrangör: Triffid and Danger Concerts

The Gloria Story från Skövde firade i helgen att deras tredje fullängdare Greetings From Electric Wasteland släpptes. Plattan bjuder både på det sedvanliga, struttande och glammiga groovet samtidigt som bandet har tagit ett tydligt steg mot mer rå hårdrock av 70-talsstuk.
Denna kväll bjuds vi på favoriter från föregående plattor, men fokus ligger starkt på det nya släppet. Skillnaden på scen sedan senast jag såg dem är att gitarristen Fredrik Axelsson numera har sex istället för fyra strängar på sin lyra, basen hanteras istället av Jocke Rang. Även gitarristen Pontus Gustafsson ser jag för första gången med just The Gloria Story ikväll. Slutligen har bandet även med sig en körsångerska som står lite avsides och fyller i under refrängerna.

Sticky Fingers brukar vanligtvis alltid ha kanonljud men denna kväll känns det som att det mest låter grötigt och ofokuserat. Basen är inte särskilt framträdande och gitarrerna harmoniserar inte riktigt. Detta bekommer inte bandet, som är på plats för att ha kul och se till att publiken mår bra. Sångaren Filip Rapp njuter i varje cell av rampljuset och det är väl möjligen när Andreas Lundstedt uppträder i Melodifestivalen man ser någon som älskar att stå på scen så mycket. Vad som kan bli lite jobbigt är kombinationen av att förra gitarristen Kid (som även han sjöng lead på en betydande mängd låtar) hoppat av och det faktum att Filip lagt sångmelodierna på nya skivan på en sådan hög nivå rent tonmässigt att det kommer bli tufft för honom att hålla sig där uppe under en hel konsert. Men sedan när är rocksångare kända för att göra saker enklare?
Det blir en del oktavsänkningar och ibland när han väl går upp blir kontrasten enorm, frågan är om det hade varit lättare att hitta en ny tonart än att lägga om sången som i t.ex When Hearts Cease To Bloom från debuten och flera andra låtar.

Huvudsaken med The Gloria Story är att låtmaterialet är högklassigt och fundamentet är således starkt, när de väl kört in den nya sättningen och allt stämmer med ljud och arrangemang kommer det att vara kalasbra. Jag tror att de redan om några gig kommer att låta som ett helt nytt band.
Det viktigaste är dock att ett hundratal betalande personer som står och bevittnar konserten denna kväll är nöjda.

Bäst: Låtarna från nya plattan är låtar man gladeligen ser fram emot snarare än att se nytt material som naturliga ölpauser.
Sämst: Det stämmer liksom inte riktigt med ljud och tonarter. En favorit från nya plattan är Whiteman Blues, det blir dock inget tryck i den denna kväll.
Betyg: 6/10

Skribent: Viktor Skatt
___________________________________________________________________________________________________________________________

The Quireboys

2015-12-03
Arrangör: Triffid and Danger Concerts

The Quireboys är en oändlig garant för pålitlighet och leverans, denna torsdagskväll är det strax under 200 personer på plats för att bevittna Spike och hans mannar när de visar vad de menar med mottot ”this is Rock N Roll”.
Det är lite svårt att avgöra vilken som egentligen är målgruppen för bandet, de flesta i publiken är något äldre, vissa kommer från glamhållet och vissa gillar bara den klassiska, raka rocken som bandet svänger loss med. Trots att ljudet denna kväll som sagt är lite dassigt är Quireboys bandet som inte har det i sig att göra någon besviken.

Redan från första stund då Spike äntrar scen med en fatöl i högsta hugg känner man den stora pondus bandet har. Man blandar friskt från albumen men i grunden har man hela tiden sitt trumfkort A Bit Of What You Fancy att plocka godis från för att hålla de glada minerna uppe.
Gitarrduon Guy Griffin och Paul Guerin är sådär härligt The Faces-synkade och lägger fundamentet för det sväng som bandet gjort sig känt för.
Keyboardisten Keith Weir är den som lider mest av det halvsunkiga ljudet, då hans piano inte får utrymme att leda soundet på samma sätt som man hoppats på.

Det finns egentligen inte så mycket att skriva om Quireboys, det är ett band som är här och nu för att ha en trevlig stund tillsammans med sina vänner. Man vet att det kommer vara bra och förväntningarna infrias alltid. Det kommer nog aldrig tända till på allvar men man kommer å andra sidan aldrig gå ifrån en spelning besviken.

Bäst: När Guy och Paul båda drar på sig varsin slide och svänger loss, då lever man på riktigt.
Sämst: Att bandet snarare tänder på att försöka bli så gubbiga som möjligt snarare än att försöka undvika det.
Betyg: 7/10

Skribent: Viktor Skatt

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas