For the English version, scroll further down.

1/11 – 2012

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Helvetes jävlar vilka käftsmällar Gojira delar ut denna regniga torsdagskväll.

Allt är genomtänkt, från de små lamporna på väggen som skapar en illusion av en stjärnklar natt, till det stora huvudet ( som pryder omslaget till L’Enfant Sauvage) bakom trumsetet och stroberna som nästan orsakar epilepsianfall. Planerat, genomtänkt och helt fullkomligt fantastiskt.
Gojira lyckas förmedla en känsla i sitt spel som många band borde ta lärdom av.
Jag står där framför scenen och gapar av förtjusning, medan circle piten vid sidan om mig blir allt större. Jag vaknar upp ur min trans när en kille hoppar in i mig. ”Jävla svin”, tänker jag, men transstadiet kommer tillbaka och då sista ackordet ringt ut förstår jag vad en perfekt spelning innebär.

Stämningen innan spelningen är på topp, vilket beror på den harmoniska musiken som strömmar ur högtalarna.
Musiken tystnar, lokalen släcks ner och de små stjärnlamporna tänds. En efter en kommer medlemmarna ut på scenen.
Först ut är Mario Duplantier som sätter sig bakom trumsetet, sist ut är hans broder Joe Duplantier som leende går fram till mikrofonen. Gojira slösar ingen tid utan kör direkt igång kvällens första käftsmäll, Explosia.
De går in i Flying Whales och den oerhört imponerande The Heaviest Matter of the Universe, som många band önskar att de hade skrivit. Vi bjuds in på kaffe och kaka utav denna franska kvartett och allt är frid och fröjd, men i nästa sekund får en spark riktad mot underlivet.

”Maybe we should get you pillows and some blankets if you get cold” säger Joe och påpekar att bandet ger över 100 % på scen och därför borde publiken göra likaså.
Bandet kör igång kvällens andra käftsmäll, Backbone, och ingen inne på Mejeriet står still. Under låtens gång får vi får även erfara stroberna från helvetet, stirrar du in i dem för länge riskerar du ett epilepsianfall.
Nästa låt, L’Enfant Sauvage är även den en riktig benknäckare, Christian Andreu utmärker sig själv genom sina grymma riff medan Joe visar vad hans röst går för.

Joe är ett praktexempel på hur en riktig professionell frontman bör bete sig, han lyckas få med sig hela publiken genom sitt sympatiska mellansnack där han förklarar hur glada Gojira är över att få upptäcka samt erövra en ny stad. Hans sånginsats må vara lite enformig, men den blir aldrig tråkig. Den passar ypperligt till de stenhårda riff och udda ackordbyten han levererar.
Förutom att imponera på mig med sitt trumspel besitter Mario även fötter snabba som blixten, med en pricksäker rytm för han bandet framåt mot seger. Innan Clone får han visa vad han går för i form av ett trumsolo som aldrig blir tråkigt tack vare en dynamisk variation i spelet, samt ett genuint kroppsspråk som visar på en äkta aggression medan han slaktar skinnet. Jag avskyr i regel trumsolon men Mario får mig att ändra åsikt för kvällen.
Christian levererar grymma riff och solon, vilket han gör i extas. Ena sekunden står han helt still och blundar, medan läpparna formas till ett litet leende, för att i nästa sekund headbanga febrilt i samspel med publiken.
Jean-Michel Labadie springer ett flertal gånger runt som ett litet energiknippe över hela scenen, med sin bas i högsta hugg. Ibland ställer han sig nära scenkanten och böjer sig ner i huvudhöjd med den skrikande publiken. Han hjälper Mario att driva fram musiken med några sköna basslingor.

Det finns inga ord för hur bra Gojira är ikväll. Jag vill inte att det ska ta slut, bara fortsätta i några timmar till. Åtminstone några låtar, är det för mycket begärt?
I en perfekt värld hade jag fått njuta utav Gojiras liveframträdanden varje kväll, tyvärr är inte världen perfekt och jag får vänta tålmodigt tills nästa gång. Vart du än befinner dig på detta jordklot: kommer Gojira till en stad nära dig, gör dig själv en tjänst och se dem.
Som du redan listat ut blir det en hel del käftsmällar denna kväll, förutom ovannämnda låtar är favoriterna Oroborus och The Axe.
Innan den sistnämnda berättar Joe att en kille från Göteborg (som de spelat i dagen innan) sade till honom att människorna i Lund är de konstigaste i Sverige. Publiken börjar bua och så fort Joe skriker ”Fuck off Gothenburg, this is The Axe” bildas kvällens största circle pit.
Stampet och applåderna som är i takt till Joes riffande är mäktigt, det blir inte bättre än såhär förutom när The Art of Dying går in i Toxic Garbage Island.

Gojira platsar in på min topp-10 lista över bästa konserter jag sett.

Bäst: Allt.
Sämst: Att det tar slut?
Betyg: 10/10

Setlist:
Explosia
Flying Whales
The Heaviest Matter of the Universe
Backbone
L’Enfant Sauvage
The Art of Dying
Toxic Garbage Island
Tron
Wisdom Comes
Oroborus
Solo Dieu (trumsolo)
Clone
The Axe
Vacuity
The Gift of Guilt

Bilder från konserten hittar du HÄR.

Skribent samt fotograf: Jonas ”Madman” Persson

——————————————————————————–

LIVE: Gojira at Mejeriet • Lund

1/11 – 2012

Holy shit, Gojira sure delivers some serious ass-kicking this rainy thursday evening.

Everything is planned out, from the small lights on the wall (creating an illusion of a starry night), to the big head (that adorn the cover of L’Enfant Sauvage) behind the drum kit and the strobes that almost causes epileptic seizures. Planned, thought out and completely fantastic.
Gojira manages to convey a special emotion with their show that many bands could learn from.
I’m standing in front of the stage with delight, as the circle pit besides grows gets larger.
I wake up from my trance when a guy jumps into me, the phrase ”Son of a bitch!” goes through my mind.
The feeling of being in trance returns, and when the last chord fades away I understand what a perfect gig is.

The atmosphere before the show is at its peak due to the harmonious music flowing from the speakers.
The music stops, the lights go down and the little starlights light up. One by one, the members enter the stage.
First up is Mario Duplantier who takes his seat behind the drums, last out is his brother Joe Duplantier, who walks up to the microphone with a smile.
Gojira
wastes no time and kicks of the evening’s first punch in the face, Explosia. They go right into Flying Whales and the extremely impressive The Heaviest Matter of the Universe. A song many bands wish they would have written themselves.

”Maybe we should get you some pillows and blankets if you get cold” says Joe, pointing out that the band gives over 100% on stage and requires the audience to give the same.
The band plays the second punch in the face of this evening, Backbone, and nobody in the venue is standing still. During the song, we experience the strobes from hell. If you stare into them for too long, you might end up having an epileptic seizure.
The next song, L’Enfant Sauvage, is also a real bone crushing one, where Christian Andreu  shows off his awesome riffs while Joe shows what his voice can do.

Joe is an prime example of how a professional frontman should behave, as he manages to reach the entire audience through his sympathetic small talk, where he explains how happy Gojira is to discover and conquer a new city.
His vocal performance may be a bit monotonous, but it never gets boring. It is excellently suited to the rock hard riffs and weird chord changes he deliveres.
Im not only impressed by Mario’s drumming, his feets are fast as lightning and with a confident rhythm he leads the band towards victory.
Before Clone he gets to show what he’s got with a drum solo that never gets boring, thanks to a dynamic variation in his playing and a genuine body language that demonstrates a true aggression as he slaughters the drum skins. I usually hate drum solos, but Mario makes me change my mind this evening.
Christian looks ecstatic as he delivers razor sharp riffs and solos. Sometimes he stands completely still, with his eyes closed and his lips forming a little smile. The second after he’s headbanging furiously together with the audience.
Jean-Michel Labadie is full of energy and runs across the stage several times with his bass.
Sometimes he stands near the edge of the stage, bending down so he gets at head height with the screaming crowd. He helps Mario to propel the music with some nice bass lines.

As you already figured out, there are lots of songs best described as ”a punch in the face” this evening. In addition to the aforementioned songs, the favorites are Oroborus and The Axe. Before the latter, Joe tells us that a guy in Gothenburg (they played there yesterday) told him that the people in Lund are the weirdest in Sweden.
The crowd starts booing, but as soon as Joe yells ”Fuck off Gothenburg, this is The Axe!”, the biggest circle pit of the whole evening forms.
It doesn’t get any better than this, except when The Art of Dying goes into Toxic Garbage Island.

There are no words who can describe how good Gojira is tonight. I don’t want it to end.
Just give us a few more songs, is that too much to ask for?
In a perfect world, I would been enjoying Gojira‘s live performances every night, but unfortunately the world isn’t perfect and I’ll have to wait patiently until the next time.
Wherever you are on earth: if Gojira comes to a town near you, do yourself a favor and go see them.

Gojira fits into my top-10 list of the best concerts I’ve ever seen.

Best: Everything.
Worst: That it ends?
Rating: 10/10

Setlist:
Explosia
Flying Whales
The Heaviest Matter of the Universe
Backbone
L’Enfant Sauvage
The Art of Dying
Toxic Garbage Island
Tron
Wisdom Comes
Oroborus
Solo Dieu (trumsolo)
Clone
The Axe
Vacuity
The Gift of Guilt

Photos from the concert can be found HERE.

Writer and photographer: Jonas ”Madman” Persson