Kiltar, tuppkammar och färgglada hårfärger så långt ögat kan nå. Toalettborstar, crowdsurfing och gratis sprit. Några av Sveriges bästa punkband. Häng med Tottie på Close-Up Båten!

Close-Up Båten. Alla rockryssningars oslagna vinnare och något alla andra temakryssningar borde sträva efter att åtminstone nästan nå upp till i awesomeness. Close-Up Båten firar faktiskt tio år med denna kryssning och det märks att det är rutinerade människor som jobbar bakom kulisserna. År 2007 avgick alltså den allra första kryssningen arrangerad av Close-Up Magazine mellan Stockholm och Åbo. Det var bara början på något fantastiskt och den senaste båten var nummer 20 i ordningen. Jag tog ett litet snack med arrangören Peter Andersson för att få veta hur allting började.

– Konserter har alltid existerat i tidningens historia. Close-Up Magazines chefredaktör Robban Becirovic arrangerade spelningar i Norrköping innan tidningens första nummer trycktes 1991. Han och skribenten Erik Sandberg belyste konsertmetalhimlen på hemorten mellan 1988 och 1993, om jag inte minns fel. En spännande tid för metalskallar. De bokade spelningar med band som Cannibal Corpse, Suffocation, Carcass, Merciless, Dismember, Grave (första fastlandsspelningen), Entombed, Marduk, Edge Of Sanity, Paradise Lost, Dia Psalma och många fler. På tidningens tioårskalas spelade Destruction, förvisso en privat fest. 2006 arrangerades Close-Up Festival under två dagar där Bolt Thrower, Amon Amarth, Opeth, Satyricon, Raised Fist, Katatonia, Deathstars och många fler uppträdde. Inför 2007 ville Robban prova på båtkonceptet, och det håller ju än i dag. Jag hoppade på tåget först i slutet av 2008, inför den tredje båten i ordningen. Jag var dock resenär på den första, men missade den andra på grund av tenta. Missade i och för sig även Bolt Thrower-båten (år 2014, reds. anm) på grund av min sons födsel. Han tittade dock inte fram förrän en vecka senare, och han ska definitivt få höra att hans far har jobbat hårt i flera år med att boka favoritbandet Bolt Thrower. Det var ett könshår ifrån att han fick heta Bolt.

Själv har jag, Tottie alltså, åkt med på dessa kryssningar i sju av tio år. Jag har missat ett fåtal av dessa båtar sedan min premiärtur (jag kan räkna dem på en halv hand ungefär) och har varit på många andra rockryssningar under årens gång. Close Up-Båten har alltid varit favoriten, både band- och stämningsmässigt. Det råder ingen tvekan om att det ligger ett enormt arbete bakom dessa kryssningar. Arbetet med bandbokningar kan faktiskt inledas upp till ett år innan avgång.

– Vi försöker alltid pricka in en tuff turné som passerar våra breddgrader vid tidpunkten av båten, men det är grymt svårt i och med att vi endast har ett specifikt datum att erbjuda. Om vi hade arrangerat ett gig på torra land hade det varit lättare att vara flexibel både för artisten och för oss. Planeringen inför en båt är något som pågår från att idén om ett upplägg kläcks av Robban och mig och att första bandbokningsförfrågan skickas ut. Vår layoutare Giorgia Carteri (tidigare gitarrist i Thundermother) lägger ner timmar på affischer och programblad. Andreas Vaple (hustekniker på Harry B James i Stockholm, samt ljudtekniker till Necrophobic, Gaahls Wyrd, tidigare till Amaranthe och Smash Into Pieces) styr upp allt det tekniska, samt crewet. Vi är ett litet företag, så det blir en del timmar för alla, berättar Peter.

De har nu, i vanlig ordning, lyckats oerhört bra med bokningarna och jag ser fram emot att få åka båt tillsammans med The Kristet Utseende, Asta Kask, Mimikry, Charta 77, Krymplings, Johan Johansson & Fas 3, Lastkaj 14, Sista Sekunden, Trubbel och Körsbärsfettera. Nu jävlar åker vi!

Redan när en går av buss eller tunnelbana vid Gärdets station i Stockholm brukar peppen skölja över en. Kanske har du redan skymtat likasinnade människor som verkar vara påväg mot samma mål som du? Om inte kommer du garanterat skymta dem när du kommer upp ifrån underjorden. Gräsplättarna som finns påväg mot terminalen är fullsatta av glada människor som sjunger, skrattar och skålar. Vill du vara med och festa? Absolut, alla är välkomna! Själv promenerar jag leende förbi. Båten avgår inom en snar framtid och festerna borde också börja röra på sig. Det är (i princip) årets första varma vårdag och den nybyggda, mycket längre, gången till terminalen känns varm som en bastu. När du väl kommer ut ur den möts du av frisk luft och ser en hel folkfest fylld av glada punkare ute i solen bredvid terminalen. Dessa människor har förmodligen redan gått igenom den nödvändiga processen med att hitta sina medresenärer, få ut hyttnycklar, få tag i spelschema, hälsa på alla polare och dylikt. Inne i terminalen står de som är mest exalterade över att komma ombord snabbt redan uppställda i en lång, bred kö. Det är bara minuter kvar tills de släpper på folk och det pratas, skrattas och dricks alkoholhaltiga drycker överallt. Jag lokaliserar alla nödvändigheter utan problem och vi ansluter oss till kön.

Av någon anledning flyter stora köer sällan på så fort som de kanske borde göra. Du fastnar alltid i gången påväg ombord och står periodvis helt still. När vi fastnar har vi den otroliga turen att hamna bredvid ett gäng som har en bandare i sin ägo. Det börjar pumpas ut låtar med The Kristet Utseende och hela folkmassan i gången sjunger med. Festen är igång på riktigt och det råder ingen tvekan om vilket band som är en av kryssningsresenärernas absoluta favoriter.

En har ett ganska pressat schema som fotograf på dessa kryssningar. Vi har precis kommit ombord och hittat till hytten. Jag hinner knappt bättra på sminket och packa upp min utrustning innan det är dags att kila ner och spana in Trubbel på scen.

Kryssningens första band är alltså Göteborgspunkrockbandet Trubbel, som enligt rykten brukar vara extremt grymma live. Jag har själv aldrig skådat denna akt live tidigare och är alldeles lagom spänd av förväntan. Satan i gatan vad det svänger! Jag har, ärligt talat, aldrig sett en så stor publik på golvet redan under första bandet (eventuellt kan det ha att göra med att tax freens alkoholavdelning är stängd på utresan numera (riktar en arg blick mot Silja Line som förstör våra legendariska hyttfester)) men troligtvis har det att göra med bandets skicklighet att framföra ett riktigt ösigt gig. Det sjungs med i alla låtar, viftas med nävar i luften och headbangas framför scenen. De har nyligen släppt EP:n Går i en dröm och låtsas och jag lägger på minnet att låten Hopplös från sagda EP är en grym livelåt. Visserligen är varenda en av deras låtar oerhört grymma live. Snestegsvalsen är min nya favoritlåt och jag kommer aldrig missa en spelning med Trubbel igen.

Vi kunde knappast få en bättre start på denna kryssning och stämningen är på topp bland mina medresenärer. Nästa band som står för underhållningen är trallpunkbandet Lastkaj 14. De har släppt både plattan Becksvart och EP:n Spelevinken i år och känns oerhört aktuella. Jag har förstås lyssnat in mig på deras nya alster och har sett fram emot att få se lite nytt material framföras live, vilket jag inte verkar vara ensam om. Publiken är, om möjligt, ännu mer peppade och moshpiten är i full gång. Säkerhetsvakterna framme vid scenen har ett svettigt jobb och folk crowdsurfar både här och där. Jag skådar många imponerande tuppkammar i publiken, som inte riktigt står lika stadigt efter denna spelning (jag skådar även för första gången under denna båt någon som behöver kräkas i en papperskorg utanför scenområdet, så det är, minst sagt, fest). Lastkaj 14 gör ett fantastiskt framträdande och jag vill aldrig att de ska sluta spela. Bandet själva säger att ”i en perfekt värld skulle inte Lastkaj 14 finnas. I ett perfekt land skulle alla tjäna 30 loppor i månaden, vara skuldfria och ha hus, familj och hund. Nu är det inte så och på grund av gemene mans oförmåga tvingas Lastkaj 14 ut i krig igen! Någon måste ju för helvete säga vad som är fel och kräva svar!!!” och även om jag håller med om att världen är långt ifrån perfekt vill jag hävda att det knappast skulle vara en perfekt värld utan Lastkaj 14 heller.

Efter detta svettiga gig är det dags för malmöbaserade Sista Sekunden att överta scenen. De bjuder en förtjust publik på lite grym hardcorepunk. Jag noterar att publiken är något glesare än på de tidigare spelningarna i början (med denna lineup hinner en ju varken få i sig fast eller flytande föda så några kanske sprang iväg i panik en stund för att fylla på med bränsle) men det fylls på med folk allt eftersom. På golvet är röjet fortfarande i full gång. Sångaren Dennis ”Dempe” Jakobsson hoppar och flyger runt på scenen i korta jeansshorts och ser helt vild ut, vilket matchar musiken väldigt väl. Deras medryckande låtar gör sig onekligen mycket bra live och jag ser att jag under detta gig har antecknat orden ”alla band är så jävla bra”, vilket är ett bra sätt att sammanfatta kryssningen på hittills.

Charta 77 har varit med länge, i 34 år närmare bestämt, och släppt så många som tretton stycken fullängdare. De släppte nya singeln Geronimo och jag i slutet på april, kör ett par spelningar i Sverige under sommaren och avslutar sedan med en liten Islands(!)turné i september. En mycket välkommen bokning på denna kryssning, anser jag. Bandet levererar och golvet är fullt igen. Här måste undertecknad erkänna att hon missade ett par låtar på grund av panikhunger som lindrades med inskyfflande av nachochips från tax freen i käften. Lite snabbt och smidigt sådär. Jag kommer inspringandes lagom till att de sista låtarna ska avverkas. Denna spelning är inte riktigt lika ösig som de tre tidigare (dock övas det redan nu på toalettborstviftningsskillsen (ja, det kan väl vara ett ord) inför morgondagen på några håll i publiken), med undantag för sista välkända låten Lilla Björn Och Lilla Tiger som lockar fram enorm allsång från publiken. Jag är nöjd, men inte lika lyrisk som efter Trubbels spelning (jag är sällan så lyrisk).

Vid det här laget börjar jag bli riktigt trött (klockan har hunnit bli efter midnatt – vart fan försvinner tiden på dessa båtar egentligen?!) och beslutar mig för att det antagligen beror på ölbrist (det finns ju som sagt inte tid för öldrickande, jag har hittills varit klistrad framför scenen med undantag för den snabba svängen till tax freen förut). Jag imponeras över hur mycket folk som fortfarande är i rörelse och tänker än en gång på den stängda alkoholavdelningen i tax freen och hur det kanske inte är hela världen ändå. Ölen är åtminstone hyfsat billig i baren och på detta vis riskerar en inte att råka missa några band eller däcka för tidigt på grund av att det är roligt på hyttfesterna (sådana missöden behöver jag nog dessvärre fler fingrar än en halv hand att räkna på…).

Mimikry intar scenen med oerhörd energi och all min trötthet är som bortblåst. Detta band ligger mig mycket varmt om hjärtat och jag har sett dem live många gånger förut. De levererar varje gång men av någon anledning (grym publik, band på extra bra humör, öl?) är de ännu bättre ikväll. De spelar inför kvällens största publik och langar kioskvältare efter kioskvältare emot denna. Deras allsångsvänliga och medryckande låtar gör sig väldigt bra på denna scen och publiken visar sin kärlek till bandet genom sång, vrål och dans. Sångaren Hjalle (Hjalmar Östman) klättrar ut på kravallstaketet med jämna mellanrum för att komma närmare åskådarna och bandet ser ut att ha otroligt kul tillsammans på scenen. Jag blir alldeles lycklig inombords av att få vara en del av detta fantastiska som besökarna på punkbåten ikväll får uppleva.

Lyckan hinner inte lägga sig överhuvudtaget innan klockan slår två på morgonen och Asta Kask äntligen ställer sig på scenen. Detta är ett av gig:en jag sett fram emot mest på denna båt. Asta Kask lämnar en minsann aldrig besviken. Framför allt inte på en kryssning med en stämning så god som på denna. Jag noterar en något glesare publik än på förra spelningen och ägnar en tanke åt de stackars själar som råkat däcka innan sista bandet och vaknar upp något mer ångestfyllda än oss andra imorgon. Asta Kask har en setlist fylld av välkända klassiker som älskas av publiken. Det skrålas och skålas och tuppkammarna lägger sig mer och mer (förutom ett par riktigt imponerande sådana som fortfarande står trots att jag sett deras ägare röja i publiken till varje band). Det syns på bandet att de har riktigt roligt och jag kan förstå det, med tanke på vilka glada och peppiga åskådare de alltid har på sina spelningar. Under de sista låtarna står jag mest och blickar ut över publikhavet och njuter. Det börjar bli ljust ute och klockan närmar sig halv 4 när de går av scenen och publiken avlägsnar sig mot mer fest i väntan på att tax freen ska öppna eller i riktning mot sina hytter för att ladda upp inför morgondagen med lite lugn och ro. Själv är jag alldeles för uppspelt för att kunna sova och hittar äntligen mina hyttkamrater som jag inte sett på hela kvällen. Någon öl till orkar man väl med?

… Efter en morgon av öldrickande och några tafatta försök till sömn bland alla högljudda snarkningar i hytten släpar jag mig sömndrucket ner för stegen från överslafen när alarmet ringer. Som en rutinerad kryssningsresenär vet jag vid det här laget att klockan i min telefon alltid går rätt enligt spelschemat. Hyttkamraterna ligger kvar och snarkar och jag gör mig iordning. Min klocka slår 11:27 och jag promenerar iväg ner till Starlight och scenen, nöjd över att vara ute i så perfekt tid utan att ha behövt stressa. Min nöjdhet övergår snabbt till irritation när jag kommer ner, ser att dörrarna in till scenområdet är stängda och hör någon säga ”klockan är halv tio, vi kanske borde käka något”. Jahapp. Finsk tid, ja. Mobiljävel. Att jag ALDRIG lär mig?!

Jag känner genast hur otroligt hungrig, trött och illamående jag är och går motvilligt bort och ställer mig i den långa kön till caféet. Som tur är vet jag åtminstone hur man botar sitt dåliga mående på dessa kryssningar (mat och snabbt alkoholintag). Jag genomlider kön, lokaliserar inga kända ansikten eller lediga bord i caféet och köper istället med mig en sallad och går tillbaka till hytten. Tax freen har äntligen öppnat alkoholavdelningen under morgonen och jag passerar folk som inte ens hunnit ta sig till hytten innan de öppnat sina efterlängtade ölflak och sitter på golvet lite här och var och festar. Jag blir alltid så imponerad över att folk är vakna och verkar vara så pigga och glada dygnet runt på dessa båtar. Själv mår jag som en överkörd påse med mögliga skridskor ungefär. En sallad och en öl i hytten senare gör jag försök nummer två att komma in i Starlight. Den här gången går det mycket bättre.

Körsbärsfettera är dagens första band och de verkar, precis som jag, nästan vara lite överraskade av storleken på publiken. Folk är fan vakna och med på noterna. Det som är så fint med dessa punkbåtar är att folk verkligen är här för musiken. Det är samma människor som står här nu som jag såg röja till Asta Kask sent in på småtimmarna igår. Nåja, inte riktigt alla är på plats, men det är nog en av de större publikerna jag skådat så här tidigt på en båt förut. Körsbärsfettera bildades år 2007 i Skövde så jag har tydligen missat att se dem live i tio år, vilket känns lite pinsamt. De har riktigt catchy refränger i sina låtar och öser på ordentligt. Detta är verkligen ett band du vill uppleva live, snarare än ett band du vill sitta hemma och lyssna på. Det blir ett riktigt fint uppvaknade för de morgonpigga åskådarna och de sätter verkligen fart på oss. Dag två är härmed inledd och jag mår redan lite bättre. (Jag har för övrigt fortfarande, två veckor efter spelningen, deras låt Fyra veckor på hjärnan).

Dagens andra band skulle ha varit Troublemakers, ett av banden jag mest sett fram emot på denna båt. Tyvärr, tyvärr fick de ställa in i sista sekunden på grund av sjukdom. Detta var såklart ett mycket tråkigt besked, men det blev bra ändå eftersom Close-Up lyckades haffa Johan Johansson & Fas 3 som ersättare (hur grymt?!). Denna konstellation ställer alltså upp och räddar dagen trots att de, som Johan Johansson uttrycker det, aldrig tagit en ton tillsammans förut. De har varken spelat live ihop eller ens repat ihop inför denna båt. Det är alltså Johan Johansson (KSMB, Strindbergs, John Lenin med fler…), Peter Ampull (KSMB), Tony Johansson (Fas 3), Zack Johansson (Psykbryt) och Dadde Stark (Asta Kask, UBBA) som står på scenen som ersättare till Troublemakers och det känns ju verkligen inte dåligt. Framför allt inte eftersom de tar in flera spännande gästartister så som Hjalle Östman (Mimikry), Janne Olsson (Köttgrottorna, Charta 77) och självaste Christer ”Blomman” Blomgren, sångare i Troublemakers. Sistnämnda gästartisten får oss alla att skratta när han säger ”jag vill bara påpeka att jag heller aldrig har spelat med det här bandet förut”. Jag håller verkligen med Johan Johansson när han påpekar att det här väl inte är så tokigt för noll rep tillsammans innan. De lyckas verkligen underhålla oss med grymma låtar, gästartister, gitarristen Tony Johansson som plötsligt knallar ut i publiken och spelar lite på golvet och såklart alla andra bandmedlemmar samt Johan Johansson själv som öser på ordentligt. När de avslutar med låten Sex noll två blir jag lite för lyrisk och håller på att snubbla när jag ska hoppa lite för att mina fötter har klistrats fast i golvet. Det blir så väldigt klibbigt efter ett tag när det har spillts ut en del dryck. Jag höll på att tappa skorna flera gånger. Trots detta lilla missöde antecknar jag nöjt att det är helt sjukt hur lite grym livemusik kan kurera baksmälla så himla bra.

Jag har för övrigt sprungit på folk flera gånger på denna båt som skämtsamt ”klagar” på att jag är för nykter… 1. När fan ska jag hinna dricka något med denna otroliga line-up och 2. Vem fan behöver sprit när banden är så grymma? Ungefär vid den här tiden brukar jag dock börja få lite lätt ångest över att båten börjar lida mot sitt slut. Det är bara två band kvar. Ve och fasa.

Båtens näst sista band är supergruppen Krymplings bestående av inga mindre än Mikael ”Ulke” Johansson (Dia Psalma), Mart Hällgren (De Lyckliga Kompisarna), Per Granberg (Charta 77), Stefan ”Mongo” Enger (Köttgrottorna) och Curt Sandgren (Coca Carola). (Ni såg att jag skrev ”supergrupp” va?) I början på maj i år släppte de sin andra platta Första var gratis (de har ju alltså endast släppt en platta tidigare, vilket var år 1994). Det som är så coolt med Krymplings är att alla bandmedlemmar sjunger. De turas om att köra leadsång och kör grymma stämmor i varje låt. Det är extremt underhållande att titta på. Låten Guld & Diamanter från nya plattan låter riktigt bra och publiken har uppenbarligen hunnit lyssna in sig på det nya materialet redan. Det är en mycket underhållande spelning och jag uppskattar verkligen att de bestämmer med publiken fram emot slutet att de, på grund av tidsbrist, kommer spela klart, låtsas gå av scenen och så får vi ropa ”en gång till” EN gång så ”kommer de tillbaka” och spelar några låtar till. Perfekt! Vi blir till och med tillsagda att vara tysta ”för nu är vi tillbaka ju” eftersom vi råkade fortsätta ropa lite mer än en gång. Att (kanske inte helt otippat) avsluta med den välkända låten Skattefria Dunken gör spelningen helt perfekt och jag känner mig som en liten 12-åring som sitter hemma hos morsfarsan och tycker att det är en busig låt att lyssna på (min dåvarande favoritlåt) igen. Riktigt bra spelning!

Stämningen har hunnit byggas upp ordentligt på båten nu. Det är bara ett band kvar. Bandet som folk har längtat efter hela kryssningen ska äntligen inta scenen. Tio minuter innan utsatt speltid börjar publiken chanta och vråla. Det är ett hav av viftande toalettborstar som står framför mig och jag undrar tyst för mig själv hur många som har ”lånats” från hytterna. Det känns alltid lite tveksamt att ställa sig i fotodiket under dessa eventuella bajspartikelskvättare faktiskt… men vad gör man inte för konsten. The Kristet Utseende kliver ut till ett enormt jubel. Sist av alla kommer Pastor Jörgen Fahlberg ut iklädd lädermask och jublet når, imponerande nog, nya höjder. Jag minns tillbaka till deras spelning i Close-Up-tältet på Metaltown 2013 där jag förundrades över hur jäkla grymma de var och vilket otroligt gensvar de fick av publiken. Jag vet inte om det beror på stämningen på båten överlag eller alla andra asgrymma spelningar jag precis skådat som gjort mig så sjukt peppad men jag tycker fan att de är ännu bättre nu. Det är vansinnigt tungt, snabbt och ösigt och kryssningsresenärerna ÄLSKAR DET. Som vanligt när TKU spelar är det allsång i varje låt och publiken fick förmodligen hela båten att gunga lite extra.

Här slutar mina anteckningar passande nog med orden ”fick sprit”. Jag vill minnas att jag tänkte unna mig en öl och att de hade ordnat något slags konstigt kösystem i baren som jag inte riktigt förstod eftersom jag inte ville slita ögonen från scenen alltför mycket. Min oförståelse gjorde att jag fick gratis sprit den här gången och alla var nöjda och glada (tror jag). Sedan festade vi vidare tills båten anlände till Stockholm och vi tyvärr behövde avlägsna oss. Jag minns att jag undrade om vi inte bara kunde köra en sväng till och få se alla band igen. Det hade varit DRÖMMEN.

Nu återstår frågan på allas läppar: kommer det att arrangeras fler punkbåtar i framtiden, Peter?

– Allt beror på om de tilltänkta banden tackar ja. Varje båt är en kamp gällande bokningar. Det är de två senaste åren vi börjat tänka lite mer på tema än tidigare, då det varit rätt blandat mellan genrerna. Men som sagt: allt beror på vilka band som vill hänga med oss ut på böljan blå.

Vad tyckte du själv om den senaste båten?

– Utöver en del stress (Hej Amanda!) med hyttnycklar till artister och crew innan avgång så tycker jag att det flöt på riktigt bra. Hatten av till banden som spelade senast. Så otroligt trevliga människor, och vi vill alla samma sak: att publiken ska få en kanonupplevelse. Det är samtidigt ett fantastiskt crew som vår scenchef Andreas Vaple plockar ihop. Några har till och med varit med sedan den första Close-Up Båten, så varje båt är som en sorts nykter personalfest för oss som jobbar.

Vad är det roligaste med Close-Up Båten?

– Att skapa något. Att se resenärerna så glada över både band och festtillfället. Att träffa det hårt arbetande crewet. Det är som en klassfest även om alla jobbar hårt ombord.

Tack, Close-Up Magazine, för en sjuhelsikes grym kryssning!

Betyg: 10/10

Bäst: Trubbel och gratis sprit.

Sämst: Att vi inte kunde köra ett varv till direkt.

Skribent och fotograf: Tottie (tottie@accessrock.se)

Bilderna från båten hittar ni HÄR.

Liten bonus: Ett fåtal vingelbilder (höhö) som jag råkade få med mig hem.

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas