Korn_TheParadigmShift_Cover

Scroll further down for review in English.

Releasedatum: 8 oktober 2013
Skivbolag: Roadrunner Records

När Korn drog igång på nittiotalet var de ett spännande band, ett band som bröt ny mark och hjälpte många vilsna tonåringar att kanalisera sin ångest på ett nytt sätt. Det självbetitlade albumet Korn är mitt absoluta favoritalbum från bandet. Under åren har de skapat hit efter hit som sedan eskalerat i en symfoni av dubstep och halvdana samarbeten på sistone. Men jag lyssnade nästan ingenting på Korn efter albumet See you on the other side  (2005), just för att jag tyckte att de tappat sitt sound efter det nämnda albumet. Jag kände inte alls igen mig, blev så besviken, men så är det ibland. Artister måste ju få tillfälle att utvecklas eller gå helt andra vägar, testa sina gränser och experimentera.

Jag som alltid älskat Korn‘s tidigare verk från 90-talet och början på 00-talet är överlycklig att de inte bara har en massa dubstep/elektro-skit på senaste albumet. Det tidigare albumet The Path Of Totality känns inte alls Korn för mig. Korn har alltid haft lite coola elektroniska melodier i sina låtar, men jag tyckte att The Path Of Totality hade för mycket av den varan.

Tillbaka till The Paradigm Shift, det hörs verkligen att de hittat tillbaka till sitt ursprung, men såklart med lite nya inslag av industri plus att albumet känns hårdare än något annat de skapat tidigare. Jonathan Davis briljerar med sin röst och använder sig av mer skönsång än tidigare, det hörs att han efter alla år har utvecklat sin röstförmåga. Detta album tar mig tillbaka till de tidigare albumen från år 1994 till år 2005.

Det känns som att Korn har återfunnit sin gnista, jag var rädd att de hade tappat den helt och inte skulle göra några fler album i klass med Korn, Life is Peachy, Untouchables, men de har verkligen lyckats återvända med bravur.

Prey For Me är ett smakprov på vad hela skivan har att erbjuda. Den är old school Korn, men snäppet hårdare. Mer köttigt i början, sköna basslingor och trummor. Jag gillar den starkt. Love & Meth är en väldigt bra skönsång, blandat med djup mörk röst. Texten handlar förmodligen om kärleken till droger, drogmissbruket och vad det får för konsekvenser.
What We Do är en svängig melodiös upptempo-låt, perfekt refräng, man sjunger lätt med. Nästan som en ny Blind-låt från sjävbetitlade albumet Korn. Mass Hysteria är otroligt bra, även denna i samma liga som Blind och Here to stay från albumet Untouchables. Davis sjunger ”The fire is burning in me” och jag tror honom. Paranoid And Aroused är albumets stora utropstecken. Kort sammanfattat.
Never Never har en medryckande refräng som får dig att sjunga med, högt. Detta gäller dock flertalet av låtarna. Davis berättar själv i kommentarerna till albumet att han i denna låt sjunger på ett sätt som han aldrig gjort tidigare.
I Lullaby For A Sadist är Davis röst i sitt esse. Texten ger en känsla av att han sjunger om drogen som tar över ditt liv, äter upp dig inifrån och ut. Du blir lämnad ensam och frusen, ditt liv sugs ut ur din kropp. Davis pratar med låg och djup röst, lite creepy, som om att han själv vore drogen som pratade med sitt offer. Albumets mest ärliga smärta får vi höra här, i både sången och melodierna från instrumenten. Lullaby For A Sadist innehåller även Davis allra första riff som han skrev år 1992, då han fick lära sig att spela gitarr av Head och Munky.

Vi på Access: Rock gjorde en intervju med James ”Monky” Shaffer i somras innan deras spelning på Metaltown och han berättade att de välkomnade tillbaka Brian ”Head” Welsh på gitarr igen. Bara det gör också att denna skiva känns mer helhjärtat Korn för mig. Monky säger: ”Having Brian back has really ignited us, it’s brought back the soul to the band” och med det förstår man att det betyder mycket att Brian ”Head” har kommit tillbaka. Han nämner också i intervjun att: ”When you hear Korn you’re supposed to hear my guitar and his guitar, that’s the sound of Korn”, något som jag själv också kan hålla med om.

Monky berättar stolt om sångarens röst: ”Jonathans lyrics are really great. He uses some unusual terms. It ignites a lot of thought…visual…feels like you´re on acid”.

Alla i bandet har familjer och barn nu, de har mognat till vuxna män som gått igenom mycket tillsammans. Dessutom är de mer rena än någonsin. Tyvärr var det mycket dessa kemikalier som fick dem att skapa musik från början, men Monky berättar att det nu kändes skönt att våga släppa loss kreativiteten och lyckas skapa magi även utan droger. De bevisar att det inte behövs droger för att få tillbaka gnistan och kreativiteten.

Det jag saknar är någon typ av melodi med säckpipa, det var ju det som gjorde Korn spännande från början. Det är ju lite av deras signum, eller har varit tidigare iallafall. Kanske att det ligger någon förvrängd slinga med säckpipa som jag missat.

Tyvärr blir det ingen 10-poängare från mig då jag fortfarande vill bli överraskad…tagen med storm. Jag väntar fortfarande på något helt magiskt och okontrollerat från killarna…något mer oväntat.

Betyg: 8/10

Bäst: Att Korn överhuvudtaget gjort en skiva med ”riktig” musik igen, skönt att höra att de är ”back on track”

Sämst: Finns ingen överraskning, inget utöver det vanliga…jag vill bli överraskad.

Skribent: Emma Morén

 

Här kan ni se hela videointervjun med James ”Munky” Shaffer:

English review:

Released: October 8, 2013

Label: Roadrunner Records

Korn has been a band for about 20 years now. When Korn started in the nineties, it was an exciting band. A band that broke new ground and helped many lost teens to channel their anxiety in a new way. The self-titled album Korn is my absolute favorite album from the band. They created hit after hit over the years, which then escalated into a symphony of dubstep and mediocre collaborations. I listened to almost nothing from Korn after the album See you on the other side from 2005, just because I thought they had lost the sound i liked after the previously stated album. Their distinctive sound back in the days was unique and captured the world by storm, I did not hear that anymore, I was so disappointed, but this is what happens sometimes. Artists have the right to develop or walk a different path, test their boundaries and experiment.

I’ve always loved Korn‘s earlier work from the ’90s and early ’00s and I’m now overjoyed that they don’t have that much of dubstep/electro shit on the latest album. On the previous album The Path Of Totality I cannot hear ”my” Korn at all, it was just too much weird and disturbing electronic elements. Korn has always had some cool electronic melodies in their songs but I thought The Path Of Totality  had too much of all that.

Back to the review of the latest album The Paradigm Shift, you can really hear that they found their way back to their origins. But of course there is some new elements of industry plus this album feels heavier than anything they’ve previously made. Jonathan Davis excels with his voice and uses more singing than before, you can hear that he has developed his vocal talents throughout the years. This album takes me back to the previous albums from year 1994 to year 2005.

It feels like Korn has regained it’s sparkle, I was afraid that they completely lost it and would not make any more albums in the same league as Korn, Life is Peachy, Untouchables, but they have certainly succeeded to return with style.

Prey For Me, is a taste of what the whole album has to offer. Sounds like the old Korn, but just a bit heavier. The song begins more rough at first, awesome bass lines and drums. I like it STRONGLY. Love & Meth, very good singing, mixed with deep dark voice. I think the lyrics are about the love of drugs, drug abuse and the consequences it brings.

What We Do, catchy melodic up-tempo song, great chorus, you can easily sing along. Almost like a new Blind song from the self titled album Korn. Mass Hysteria, incredibly good metal song, also in the same league as the song Blind from the album Korn and the song Here to stay from the album Untouchables. Davis is singing ”The fire is burning in me” and I believe him. Paranoid And Aroused, the album’s big exclamation mark. Enough said.

Never Never, catchy chorus that will have you singing along, loud. This is what most of the songs makes you do. Davis tells us in the commentary of the album that on this song he sings in a way he has never done before.

Lullaby For A Sadist, here Davis voice is top notch. The lyrics gives the feeling that he’s singing about the drug that takes over your life, eating you up inside and out. You will be left alone and frozen, your life is sucked out of your body. Davis speaks with a low and deep voice, sounds a bit creepy, as if he himself were the drug talking to his victim. This is the song on this album with the most honest pain, you will hear that both from the lyrics and the melodies from instruments. In this song we hear the singer Davis‘s first riff that he wrote in 1992 when he learned to play guitar by Head and Munky.

Access:Rock had an chat with James ”Monky” Shaffer this summer before their gig at Metaltown and he told us that they welcomed back Brian ”Head” Welsh on guitar again. With that said it only means that the album feels more wholeheartedly Korn. Monky says: ”Having Brian back has really ignited us, it’s brought back the soul to the band ,” and you realize that it means a lot that Head has returned ”When you hear Korn you’re supposed to hear my guitar and his guitar, that’s the sound of Korn”, that’s something I also can agree with.

He also says that they have regained their old sound and that their old fans who like the older material will be pleased with the new album. ”It’s a guitar driven album. That’s what people wanted to hear, for 10 years now. Melodic and heavy”.

Monky proudly tells us about the singer’s voice, ”Jonathan’s lyrics are really great. He uses some unusual terms. It ignites a lot of thought… visual… feels like you’re on acid”.

Everyone in the band have families and kids now, they have matured into adult men who have gone through a lot together. Moreover, they are more clean than intoxicated than ever. Unfortunately, it was much these chemicals that made them create music from the beginning, but Monky told us that it now felt good to dare unleash creativity and that they now manage to create magic even without drugs. They’ve proven that you don’t need drugs to bring the sparkle and creativity.

What I lack on this album is any type of song with bagpipes, that was the thing that made Korn exciting from the start. It’s somewhat their signature, or have been in the past anyway. Maybe there is some distorted loop with bagpipes that I’ve missed.

Unfortunately, there is no 10-pointer from me when I still want to be surprised…blown away. I’m still waiting for something quite magical and uncontrollable from the guys…something more unexpected.

Rating: 8/10

Best: That Korn whatsoever made ​​an album with ”real” music again, good to hear that they are ” back on track ”

Worst: There’s no surprise, nothing out of the ordinary… I want to be surprised .

Writer: Emma Morén

Foto: Linda Florin. See more: accessrock.se/korn-metaltown-2013Korn_accessrock_metaltown_lindaflorin-3