For the English review, scroll further down.
16 juni 2012
Ett konstaterande: Peter Tägtgren är ett musikaliskt geni, samt den enda artist som spelar på Metaltown 2012 två gånger med två olika band. Han hoppar även in och gästsjunger med ett tredje. Under gårdagskvällen kunde vi se honom i ett av Sveriges hårdaste death metal-band, nämligen Hypocrisy. Idag ser vi honom i Pain och lite senare tillsammans med Sabaton.
Tägtgren grundade Pain 1996 med avsikten att framavla en blandras av metal och elektronisk musik. Sexton år och sju album senare är musiken lika svensk som Göteborgsdöds och kebab (källa: Metaltown 2012 programblad).
Detta är andra gången jag ser Pain live, första gången var 2006 under Göteborgskalaset och då blev jag helt överrumplad över hur hårda Pain var live jämfört med på albumen.
Denna tidiga eftermiddag är inte annorlunda. Den 45-minuter långa spelningen startar med ett intro på några minuter.
Bandet kommer ut på scen och Tägtgren är iklädd en tvångströja med vitt smink i ansiktet och svart smink runt ögonen, allt för att se lite mer galen ut. Så fort Tägtgren tar sina första ackord på gitarren exploderar det från två kanoner, varpå undertecknad (och säkert en hel del andra ur publiken) får en hjärtattack. Explosionen följs av en massa gnistor som skjuts högt upp i luften, Tägtgren skriker rakt ut i mikrofonen och sedan är jag såld. Vi får en intensiv och sympatisk spelning, där resten av konserten är lika mäktig som början. Det finns dock en stor nackdel och det är mikrofonen, den är så låg att det ibland är svårt att urskilja vad Tägtgren sjunger.
”Är ni bakfulla? Fan vad härligt, det är jag med”, säger en relativt pigg Tägtgren, han är inte alls i lika god form som under gårdagagens spelning med Hypocrisy men tillräckligt för att göra felfria Dirty Woman, Great Pretender, Monkey Business och Same Old Song.
Varför jag nämner just endast Tägtgren är för att det är han som är huvudpersonen och den stående medlemmen i Pain.
Sist jag såg dem 2006 var han ackompanjerad av två kvinnor på gitarr och bas.
Efter Same Old Song står alla tre böjda ner mot marken och ett monotont ljud sjuder från högtalarna.
Efter ungefär en minut kommer introt till sista låten igång och publiken blir helt till sig, den som kan sin Pain och har kollat på Voxpop i sin ungdom vet att det är Shut Your Mouth. Kanonerna exploderar en gång till och fyller himlen med blåa och svarta plastbitar som svävar ner mot marken. Den publik som har orkat hit sig denna tidiga eftermiddag hoppar upp och ner, samtidigt som de sträcker sina nävar mot skyn.
Hade det inte varit för det låga ljudet i mikrofonen hade detta kunnat vara en av festivalens hittills bästa spelningar. Nu var det som det var, jag är dock nöjd över att ha fått se Pain ännu en gång och ser redan nu fram emot nästa gång. En intim klubbspelning är att föredra!
Är det något Tätgren är bra på så är det att få med sig publiken, så att de skriker efter eller bara släpper loss totalt.
Bäst: Shut Your Mouth, Same Old Song och Monkey Business.
Sämst: Ljudet från mikrofonen.
Betyg: 8/10.
Skribent: Jonas ”Madman” Persson
——————————————————————————–
LIVE: Pain at Metaltown • Gothenburg
June 16, 2012
A statement: Peter Tägtgren is a musical genius, and the only artist who plays at Metaltown 2012 twice with two different bands.
During yesterday evening we could see him in one of Sweden’s hardest death metal bands Hypocrisy. Today we see him with Pain, and a little later along with Sabaton as a guest singer.
Tägtgren founded Pain in 1996 with the intention to blend metal and electronic music. Sixteen years and seven albums later, the music is just as Swedish as Gothenburg death metal and kebab (source: Metaltown 2012 magazines).
This is the second time I see Pain live, the first time was in 2006 during Göteborgskalaset, where I was completely taken by surprise at how hard Pain was live compared to their albums.
This early afternoon is no different. The 45-minute show starts with an intro, the band comes out on stage and Tägtgren is wearing a straight jacket with white makeup on his face and black makeup around the eyes, all to appear a little more crazy.
We get a strong and likeable gig where all the songs are powerful. However, there is one major drawback and that is the microphone, it is so low that it is sometimes difficult to hear what Tägtgren is singing.
”Are you hung over? Damn nice, so am I, ” says a relatively sprightly Tägtgren. He is not in the same good shape as during yesterday’s show with Hypocrisy, but enough to make a flawless Dirty Woman, Great Pretender, Monkey Business and Same Old Song.
Why I’m only mentioning Tägtgren is because he is the main character and the standing member of Pain. Last time I saw Pain in 2006, he was accompanied by two women, on guitar and bass.
After Same Old Song a monotonous sound bursts from the speakers. After about a minute, the last songs intro plays and the crowd goes completely crazy, as it’s time for Shut Your Mouth. The audience is jumping up and down while stretching their fists in the sky.
Had it not been for the low sound of the microphone, this would had been one of the festival’s best gigs. Now it was as it was. I am, however, pleased to have seen Pain once again and I am already looking forward to the next time. An intimate club gig is preferable.
Best: Shut Your Mouth, Same Old Song and Monkey Business.
Worst: The sound from the microphone.
Rating: 8/10.
Writer: Jonas ”Madman” Persson