For the English review, scroll further down.
16 juni 2012.
Klockan är 01.00 på fredagsnatten och jag befinner mig i Close-Up-tältet tillsammans med cirka fyra hundra förväntansfulla samt trötta människor.
Det är med blandad förtjusning som jag står här, då jag äntligen ska jag få se en av mina stora hjältar Max Cavalera – grundare till ett litet band känt som Sepultura. Flera olika tankar surrar omkring i mitt huvud: ”tänk om konserten är dålig? Tänk om Cavalera inte håller längre?”.
Då kommer hela min världsbild att raseras. Som tur är levererar Cavalera denna natt och varken jag eller någon annan lär gå härifrån besviken.
Konserten börjar med introt Resistance som öppnar deras senaste album Enslaved (släpptes den 13 mars 2012). När introt lider mot sitt slut kommer Max Cavalera, Tony Campos (bas), Marc Rizzo (gitarr) och David Kinkade (trummor) avslappnat ut på scen och kör snabbt igång World Scum, en av topplåtarna på Enslaved. Den är så mycket hårdare live än på albumet, vilket är tack vare basisten Tony Campos mörka samt brutala stämma som driver fram låten i refrängerna. Att han har ett skägg som jultomten hade varit avundsjuk på gör inte saken sämre. Nästa låt ut är Blood Fire War Hate, i vilken Cavalera får varenda en i publiken att öppna käften vilket medför att tröttheten omvandlas till energi.
Soulfly spelar tyvärr alldeles för få låtar från sitt senaste album, som enligt undertecknad är ett av deras bästa på väldigt länge. Det finns ett antal guldkorn där som hade passat perfekt för allsång.
Vi blir också lurade på konfekten vid ett tillfälle, efter Intervention går bandet direkt in i en cover av intro-tonerna till Black Sabbath’s Iron Man. Kinkade får sitt eget lilla trumsolo, jag är väldigt allergisk mot trumsolos men detta låter riktigt bra. Med dubbla baskaggar och brasilianska folkmusik-toner förför han mig.
Roadien kommer ut med två golvpukor och mina nackhår reser sig för jag känner att Sepultura’s Ratamahatta är på G.
Cavalera kommer ut, går fram till scenkanten, pekar på en kille i publiken och ber honom komma upp. Tillsammans med killen och Campos så hamrar Cavalera vilt på golvpukorna i cirka trettio sekunder, sedan kommer roadien och tar ut golvpukorna igen.
Ratamahatta uteblir och jag känner riktigt hur besvikelsen sköljer över mig. Min hängläpp är dock inte långvarig, i nästa låt bjuder Cavalera in Richie och Igor Cavalera Jr. Tillsammans kör de en riktigt tight Revengeance, den låter så nära albumversionen man kan komma förutom att Richie’s mikrofon inte är lika hög som de andras, tyvärr.
Soulfly i all ära, men konserten når sin kulm när låtar från bandet med nio bokstäver i namnet spelas. Dock får vi endast två låtar från denna eran. Först ut är Refuse/Resist som får publiken att bilda en circle pit samtidigt som de skriker sig hesa i refrängen.
Den andra låten är, föga överraskande, Roots Bloody Roots. Låten som jag klassar som en av mina absoluta favoritlåtar gör det svårt att hålla inne alla kroppsvätskor. Den är exakt så ljuvlig som jag bara hade kunnat föreställa mig i mina drömmar.
Det är kul att se Soulfly som efter alla dessa år fortfarande gör sin grej och inte säljer ut sig som så många andra band för att nå ut till en större massa. Bandet njuter minst lika mycket som oss i publiken denna sena timme och bjuder på ett perfekt avslut av Metaltowns första festivaldag.
Bäst: Roots Bloody Roots och Revengeance.
Sämst: Energin dalar i vissa låtar.
Betyg: 7/10
Skribent: Jonas ”Madman” Persson
——————————————————————————–
LIVE: Soulfly at Metaltown • Gothenburg
June 16, 2012
It is 1:00 a.m, friday night, and I’m in the Close-Up tent along with about four hundred excited and tired people. It is with mixed motions that I stand here, finally I get to see one of my great heroes Max Cavalera – founder of a small band known as Sepultura.
Several thoughts are buzzing around in my head: ”what if the concert is bad? What if Cavalera doesn’t have it in him anymore?”. In that case my whole world would fall apart. Luckily, Cavalera delivers this night, and neither I nor anyone else will likely go away disappointed.
The concert begins with the intro of Resistance, which opens their latest album Enslaved (released March 13, 2012).
When the intro is coming to an end, Max Cavalera, Tony Campos (bass), Marc Rizzo (guitar) and David Kinkade (drums) come on stage and quickly kick off World Scum, one of the top songs on Enslaved. It is so much heavier live than on the album, which is due to bassist Campos dark and brutal voice that propels the song in its chorus. Santa Claus would be jealous of his great beard.
Next song is Blood Fire War Hate, Cavalera manages to get everyone in the audience to open their jaws, transforming the tiredness in the audience into energy.
Sadly, the band plays too few songs from their latest album, which according to me is one of their best work in a long time.
There are several gems there that would fit perfect for sing-alongs.
After Intervention the band goes directly into the intro notes to Black Sabbath’s Iron Man. Kinkade gets his own little drum solo, I’m very allergic to drum solos but this one sounds really good, with double bass drums and Brazilian folk tones he manages to seduce me.
The roadie comes out with two floor toms and my neck hair rises because I feel that Sepultura’s Ratamahatta is coming up.
Cavalera comes out on stage, goes to the edge, points out a guy in the audience and asks him to come onstage.
Along with the guy and Campos, Cavalera hammers the floor toms for about thirty seconds, before the roadie comes out and removes the floor toms again. I really feel how disappointment washes over me, I really wanted Ratamahatta.
My hanging lip doesn’t hang for long, as Cavalera brings out Richie and Igor Cavalera Jr. on stage for the next song. Together they play a really tight Revengeance, it sounds so close to the album version you can get. Richie’s microphone is not as loud as the others, unfortunately.
Soulfly in all its honor, but the concert reaches its culmination when the Sepultura songs are played. We only get two songs from that era, though. First up is Refuse/Resist, which makes the audience form a circle pit while yelling themselves hoarse in the chorus.
The second song is, not surprisingly, Roots Bloody Roots. A song which I rate as one of my favorites, and it makes it difficult to retain any fluids or body control. It is exactly as sweet as I could only have imagined in my wildest dreams.
It’s fun to see Soulfly, still doing their thing after all these years and not selling out like so many other bands in order to reach out to a larger mass. The band members enjoy themselves just as much as we do in the audience at this late hour, and offer a perfect finish to Metaltown’s first day.
Best: Roots Bloody Roots and Revengeance.
Worst: The energy valleys in some songs.
Rating: 7/10
Writer: Jonas ”Madman” Persson