abramis-brama-Enkel-Biljett
Transubstans Records

Sedan starten 1997 har Abramis Brama banat vägen för den svensksjungna 70-talshårdrocken. Det är svårt att nämna band som Graveyard, Witchcraft, Horisont m.fl utan att inkludera evighetsmaskinen Abramis Brama.
År 2014 släpper bandet sin första platta på fem år, Enkel Biljett, en platta man haft gott om tid på sig att samla material till. Gitarristen Peo Andersson står stabilt kvar tillsammans med sångaren Ulf Torkelsson. På bas har man Mats Rydström och på trummor Fredrik ”Trisse” Liefendahl.

Plattan inleder urstarkt med titelspåret Enkel Biljett, vi bjuds på ett blytungt groove och soundet känns ytterst vitalt. Man leker runt med rytmer och stundtals håller det yttersta världsklass. En komplett låt som verkligen lägger ribban högt.
Black Sabbath-känslan är ständigt närvarande i soundet och i Blåa Toner mal man på med ett groove som kan väcka döda.
I titelspåret kan jag känna att det lite väl metalliska gitarrljudet inte gifter sig helt med övriga ljudbilden, något som åtgärdas på Vaggar Mig Till Ro där det ruskigt snygga gitarrspelet kommer till sin rätt i produktionen och bär låten på ett föredömligt sätt.

En av skivans absoluta toppar nås med låten S.M.E.L (Sanning, Myter Eller Lögn) som är en riktig rökare. Bandet kör på alla cylindrar och trots att refrängen kunde ha gjorts bra mycket roligare är helheten en käftsmäll som ger en stark mersmak.
Det är svårt att inte överanvända ordet ”groove” när man talar om Abramis Brama, det är det som definierar hela deras sound och i Ber Om Nåd är det inte så mycket annat man kan säga om det. Texterna är snygga och när Ulf sjunger ”det är lätt att vara kall med ett hjärta gjort av is” så är det svårt att inte tänka på folk som inte längre finns kvar i ens liv.

I Lång Tripp svävar man ut i kosmos och bjuder på just en tripp värd namnet. Låten är tungt flytande och mjuk, det är bara att sluta ögonen och låta bandet ta med en på en sjuminutersresa.
Efter allt groove kan det vara skönt att varva ner lite och de två första minuterna av In Aeternum (Et Semper) bjuder på vackert komponerad musik som låter en återhämta sig inför nästa anstormning.
I avslutande låten Jonzos Bolero tänker man att det ska smälla på utav bara fan när Mats lägger en snygg basgång som likt en brinnande stubin bara väntar på smällen. Detta händer inte, istället bjuds vi in i ett otroligt atmosfäriskt ljudlandskap där Trisse ligger lite jazzigt på riden medan övriga instrument skapar ett transliknande tillstånd. Till sist kommer smällen men lika snabbt går det tillbaks till det mystiskt hypnotiska stadiet vi befunnit oss i tidigare, riktigt snygg avslutning.

Överlag en mycket stark platta och fans av genren kan omöjligt bli missnöjda då vi bjuds på musik som känns fräsch och skapad under extremt kreativa förhållanden. Ser fram emot nästa gång jag får uppleva detta live, det lär bli ett drag som till synes saknar motstycke.

Bäst: S.M.E.L och titelspåret.
Sämst: Refrängen i S.M.E.L kastas bort i viss mån.
Betyg: 7,5/10

Skribent: Viktor Skatt

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas