Stormspell Records
Ett av de senaste stjärnskotten på den svenska metal-himlen är Göteborgsbandet Air Raid.
På mindre än ett år har de gått från klarhet till klarhet, med hyllande EP:n Danger Ahead vann de snabbt ett stort följe runtom i hela världen.
Spelningar i Sverige, Grekland och England har avklarats och bandet är bokade till 2013 års upplaga av Keep It True Festival i Tyskland.
Bara några månader efter att de släppt sin EP så gick bandet in i studion för att spela in en fullängdare, Night Of The Axe, som kom ut på den stora marknaden i dagarna.
Skivan inleds med det ondskefulla introt Treason, innan skivan smäller igång med Night Of The Axe.
Denna låt inleds dramatiskt, tankarna far tillbaks till blandade riff på Metallicas mästerverk Ride The Lightning. Efter detta är riffmaskinen igång, gitarristerna Andy Stormchild och Johnny Nightshredder har ingen tid att förlora utan drar iväg på en jäkla heavy metal-utflykt.
Michalis Rinakakis visar att tiden de lagt i studion verkligen har lönat sig, han vet verkligen hur han vill att sången ska låta. Både lead-sången och arrangemangen känns bättre än på EP:n, nu har man tagit nästa steg för att slåss med de stora.
Rob Thunderbolts bas leker runt bakom det framträdande och intensiva riffandet och Dave Destructors trummor låter som om han hade trumstockssponsring ifrån självaste åskguden Thor.
Det enda som saknas i låten är en mer strukturerad och stark refräng, det känns som att den istället avhandlas i farten. Det är svårt att hinna med allt när man har så vansinnigt mycket heavy metal som måste ut ur systemet.
En av mina favoriter på skivan är The Lost City, en blytung dänga som har mer kraft och träffsäkerhet än vad som är normalt. Refrängen är riktigt cool och låten glider in i en mystisk och storslagen stämning där man kan se den uråldriga, försvunna staden framför sig.
Highway Legion är mer rakt på, en tuggande låt som får mig att undra om det inte är så här Manowar hade kunnat låta ifall de kom från Tyskland. Ännu ett fint gitarrsolo, men med så överjävliga gitarrister är det svårt att förvänta sig annat.
Skivan delas i två delar av den sex minuter långa Dying Man. Jag är lite kluven till denna låt, då den håller exakt samma tempo låten igenom. Ska man ha en låt som är längre än Bohemian Rhapsody så anser jag att man behöver ett visst mått av variation. Jag kan bara tala för mig själv, men min hjärna har svårt att hålla uppe intresset under hela låten. Vilket är synd, då framförandet och låten i sig är väldigt bra! Många delar är helt kanon, men i ett långdraget sammanhang så får man inte ut maximalt av dem. Kul med bassolo!
Man vrider återigen upp tempot i Raiders Of Hell, en sann metal-pärla som äntligen bjuder på en stenhård och fläskig refräng. Man visar här att hit-kapaciteten från EP:n lever kvar , riffet och rytmen är verkligen guld. Solot är kanske plattans bästa, twin leads blandas med melodiöst shreddande.
Man anar redan ett mönster, då de flesta låtarna har en inte alltför olik rytm. Call Of The Warlock bekräftar även detta, det är mycket Painkiller-tempo och stundtals hör jag även lite vibbar ifrån Danmarks kung: King Diamond.
Reminiscense är en slags akustisk mellanakt som låter lyssnaren vila öronen mellan alla gitarrattacker. Oväntat härligt att bjudas på lite nylonsträngade gitarrer, som att hoppa i snön efter att ha suttit i en stekhet bastu.
Slut på pausen och tillbaks till rond nummer nio: Riding Out. Trummor och sång styr verserna innan versen fyller i med sitt grävande och helt underbara sound.
Refrängen är helt klart grym, däremot hade jag inte valt att släppa denna låt först ifrån skivan.
Detta är skillnaden mellan EP:n och fullängdaren. På EP:n var refrängerna lite starkare och mer genomarbetade, nu avhandlas flera bara i förbifarten.
Skivan avslutas grymt starkt med A Blade In The Dark, vars starka gitarrslinga sätter sig stenhårt.
Gillar man Iron Maiden så kan man inte ogilla denna låt, här drar man till med en riktig NWOBHM-klassiker som ibland kryddas med lite Gamma Ray i det melodiösa och stora arrangemanget.
En av skivans höjdpunkter, absolut.
Sammanfattningsvis så kan man höra att Air Raid ständigt utvecklas, de låter ruggigt bra och allt sitter som en smäck på plattan. Soundet är helt kanon och de har verkligen något att vara stolta över!
Vad jag hade velat ändra på till nästa gång är att man bjuder på en lite mer varierad kompott. Olika rytmer, tonarter, arrangemang. Mycket låter samma, även om det är högklassigt från första till sista ton så blir det lite enformigt.
En hög lägstanivå är dock det minsta man kan säga att Air Raid besitter, med den produktiviteten som de visar så är det bara att sätta sig och vänta på nästa kanonplatta.
Bäst: Raiders Of Hell
Sämst: Det faktum att så många kanonlåtar kan kännas som att de är stöpta i samma form när man lyssnar på skivan rätt igenom, trots att de är hur bra som helst när man lyssnar på dem var för sig.
Betyg: 8/10
Skribent: Viktor Skatt