amaranthemassivecd

Datum: 15/10 – 2014
Bolag: Spinefarm Records

Dead By April lyckades, Takida lyckades och nu är det Amaranthe’s tur att lyckas med bragden…

… att släppa ett av årets sämsta album. Massive Addictive, bandets tredje verk, gör mig både förskräckt och arg med textrader som, ”I am the voice of next generation /…/ start a revolution now /…/ in the digital world” ackompanjerat av horribla elektroniska element. Det skrämmande är att vi lever i en tid då denna fusion mellan metal och elektronisk musik är så massivt populär. Band som Amaranthe och Dead By April är förebilder för en ny generation musiker och är det såhär svensk metal utvecklas till, då flyttar jag (inte bokstavligt talat).

Massive Addictive är allt annat än nyskapande. Hela albumet genomsyras av simpla generiska riff som känns återanvändna i de tolv olika spåren. Det värsta är ändå, som nämnt ovan, de elektroniska elementen som finns applicerade på varenda låt, samt alla sövande ballader. Det är svårt att veta vilken låt som är vilken. Massive Addictive får dig att drömma dig bort och tappa fokus på musiken, plötsligt vaknar du till och vet inte vilken låt du befinner dig i.
Tråkig, färglös och enformig är tre nyckelord för Massive Addictive.

De tre sångarna Elize Ryd, Jake E och Henrik gör helt ok sånginsatser, förutom att den sistnämndes skrik/growl mest känns malplacerade och forcerade. Elize Ryd och Jake E avlöser varandra på ett snyggt sätt, dock känns det oftast för mycket med tre sångare på grund av den korta speltiden.

Massive Addictive försöker spänna sina muskler, men känns aldrig riktigt ”farlig”, snarare familjär. Amaranthe har helt enkelt skapat en ny genre: Familje-metal. Detta är ett album för hela familjen och vissa delar skulle kunna passa in i en Disneyfilm (?). Massive Addictive är även ett album för ungdomar som vanligtvis inte lyssnar på metal. På så sätt är den bra, det är en inkörsport till en ny genre, men tyvärr helt fel sådan.
Det finns dock positiva aspekter med Amaranthe’s tredje verk och det är att många låtar är ganska catchiga, ibland lite medryckande och refrängerna är löjligt enkla att lära sig. Det krävs ingen raketforskning precis.
Även fast detta är Amaranthe’s sound så önskar jag att de skippar de elektroniska elementen till nästa album, tuffar till sig och fokuserar på mer variation i riffen samt ger mer spelrum för Henriks growl. Potentialen finns där, men den kommersiella radiometal-känslan är alldeles för stark.

Det är bortom mitt förstånd att Massive Addictive kommer att gå åt som smör i solsken, att Amaranthe kommer växa sig större efter detta album och att en hel del fans säkerligen erkänner Massive Addictive som ett av årets bästa album. Det finns saker i världen som inte går att förklara och Amaranthe är en av dessa.

Om du mot allt förstånd ändå vill inhandla Massive Addictive så gör du det bäst via iTunes.

Bäst: Bättre än Dead By April’s nya. Let The World Know.
Sämst: Sämre än Takida’s nya, All Turns Red.
Betyg: 2/10

Skribent: Jonas ”Madman” Persson

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas