amaranthethenexuscover 

Datum: 20/3-2013

Bolag: Spinefarm/Universal

2011 presenterade sig Amaranthe för världen med det självbetitlade albumet Amaranthe som innehöll hits som Hunger, 1.000.000 Lightyears och metaltryckaren Amaranthine – alla tre gav placeringar på hitslistorna. Genom blandningen av ren och guttural sång och ett blixtsnabbt tempo med vikt på catchig melodi, skapade dansk-svenskarna en form av dansant technometal som tog sig in på landets många radiostationer, inte bara de mer rockorienterade.

De internationella framgångarna såddes och skördades snabbt och skoningslöst, turnéerna har avlöst varandra och inte bara Europa utan även USA har fått besök av sextetten.

Nu är året 2013, uppföljaren är släppt och det är dags att åter spänna musklerna. När 365 dagar har passerat från och med nu kommer en bra bit över 50 spelningar vara avklarade, däribland Sweden Rock Festival, Graspop, Metaltown och Getaway Rock Festival. Inte illa, inte illa alls för ett band som bara hade en demo 2008.

Vad är då nytt med The Nexus?

Inte jättemycket.

Precis som tidigare är det Elize Ryd(sång), Jake E(sång), Andy Solveström(scream/growl), Olof Mörck(gitarr/keyboard), Morten Løve Sørensen(trummor) och Johan Andreassen(bas) som leverar.

Många band brukar rucka på principer, ändra riktning och byta spår efter debuten – men inte Amaranthe. Allt är som sist, en aning högre tempo men samma låtuppbyggnad. Att det går snabbt märks i längden på låtarna som är kortare än på förra skivan och efter dryga 40 minuter är det slut för den här gången.

Allt är så kompakt uppbyggt och det går så rasande fort att det blir svårt att koncentrera sig eller hinna med när skivans två första låtar Afterlife och Invincible går igång, lite som att vara till fjälls och inse att du måste åka en svart backe för att ta dig till barnliften, inte jättebekvämt. Det är först vid tredje låten, titelspåret och förstasingeln The Nexus som Amaranthe öppnar upp receptboken för hur en hit skapas. Bra vers, snygg uppbyggnad och basdroppet inför refrängen gör att jag myser förnöjt.

Sedan är det transportsträcka återigen fram till Burn With Me som ska vara den nya Amaranthine, med ett lugnare tempo och tydlig vikt på sång och även ett småskönt solo från Olof. Efter lite halvtidsvila tar vi itu med Mecanical Illusion som även den är väldigt snyggt gjord. ”We set the evolution”, en textrad som kanske vill vittna om det som Amaranthe håller på att göra med metalscenen? Jag menar, få band har upprört och delat upp kritikerkåren på så kort tid, som detta band. Tyvärr går både Razorblade och Future On Hold något obemärkt förbi, mycket på grund av att den kaka-på-kaka-princip Amaranthe tycks gå efter stundtals. Allt ska vara med på en gång, melodi, growl, sång, alla instrument talar i mun på varandra så till den grad att man lätt känner sig nollställd efter låtarnas slut.

Electroheart är en indirekt hyllning till en tid då Sveriges diskotek kryllade av ungdomar som lyssnade på Groove Coverage och Basic Element (mig inräknad), dock med en touch av metal självklart. Transhuman är ytterligare kaka-på-kaka och jag börjar känna mig mätt och i närapå epileptiskt tillstånd, den låter väldigt mycket som annat jag hört på skivan.

Sista låten, Infinity, är en av skivans bättre där samtliga medlemmar gör sina bästa prestationer med Olof’s solo som mest minnesvärt.

Sett till det stora hela, känns inte The Nexus som en uppföljare utan mer en expansion med mer av samma.

Både första och andra skivan låter väldigt lika, det är till och med samma producent, Jacob Hansen, som varit med på båda verken. Denna upprepning behöver nödvändigtvis inte betyda att bandet lider av brist på fantasi, utan snarare en stor tro på sin produkt och det ska man ha beröm för i tider då många band tappar bort sig själva i ett själsligt ingenmansland efter första framgången. Men om vi säger att första skivan var en succé och ponera att The Nexus får samma genomslag, hur kommer skiva nummer tre låta? I en tunn genre som bäst kan beskrivas som popmetal/partymetal står Amaranthe högt i kurs men i långa loppet riskerar de att skapa sin egen mainstream. Mycket ligger i deras egna händer, att fortsätta skapa inte bara samma utan även nytt i en genre som fortfarande är ung och mer eller mindre, deras egen.

För trots growl, tung bas och ett hårt yttre är musiken väldigt tam. Det är rivigt men inte mer än att en norsk skogskatt hade klarat av att göra samma skada. Jag vill bli sliten i stycken av en tiger när growlet ekar ut ur högtalarna, jag vill bli slagen på käften när jag hör dubbla baskaggar, jag vill bli upplyft och slängd genom rummet av ett vilt svingande riff. Det blir lite själlöst och slätstruket när det saknas ingredienser som ska trollbinda lyssnaren. Ibland känns det till och med så plastigt att jag glömmer att det är människor bakom instrumenten och det är synd med en sån uppenbar talang som var och en i bandet besitter.

Med korten på bordet är The Nexus godkänd.

Det jag kan önska mig till nästa gång är lite mer personlighet, fantasi och nogrannhet.

Nu ska jag lyssna på E-type en stund, vet inte varför men jag blev plötsligt sugen.

 

Bäst: Låten The Nexus. Trallvänliga melodier. Både NRJ & Bandit lär bli glada.

Sämst: Att det ofta känns själlöst och intetsägande.

Betyg: 5,5/10

 

Linus

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas