10300805_255341071320656_418084992128099121_n
Release: 2014-05-24
High Roller Records

Småländska Ambush har på kort tid lyckats slå sig fram på den nya vågen av traditionell heavy metal som sveper över världen. Tyska High Roller Records har signat även denna grupp och med debutplattan Firestorm är tanken att man ska sprida sin heavy metal till världens alla hörn.
Det första man lägger märke till med skivan är att den har ett sällsynt snyggt omslag, få band lyckas så bra med att få till den old school-känslan både när det kommer till logga och omslag i övrigt. Bara där känner man att det är en platta man hade köpt för att den såg ut att vara bra, precis som man gjorde innan internet och Spotify kom och förstörde mystiken kring musik.

Skivan smäller igång med titelspåret Firestorm, en riktig rökare där jag nästan tycker att Oskar Jacobsson (sång) biter av orden lite tvärt så att det blir lite för mycket staccato i sångmelodin. Å andra sidan gör Rob Halford nästan samma i Steeler så det känns lite svårt att klaga på.
Oskar har verkligen utvecklats (Oskar är även sångare i BST, red. anm.) och man märker direkt att hans snortighta stämmor ger bandet den professionella touchen som krävs för att man ska slå idag.
När andra låten, Ambush, drar igång är det svårt att inte tänka på Accept. Gitarrsoundet låter som på Balls To The Wall-plattan och det är aldrig en dålig utgångspunkt.
Hellbound är ännu en renodlad heavy metal-låt där man återigen kan dra paralleller till Halford rent sångmässigt. Ingen låt man fastnar för vid första lyssningen men helt klart en låt med biceps.

Don’t Shoot (Let ’Em Burn) har blivit en fan-favorit och en av de låtar bandet håller högst, det är en riktig ångvält som köttar på i 180 från första till sista stund. Samtliga medlemmar presterar sitt yttersta och samtliga bör hyllas: Ludwig Sjöholm på bas, Adam Hagelin och Olof Engqvist på gitarr samt Linus Fritzson på trummor. Det är alldeles för få band som ger mig Riot-vibbar, därför är jag extra glad att det kommer ett nytt band och löser det i låt efter låt. Trumsoundet är sällsynt bra och virveln låter metal så in i helsike.
Vad jag gillar med Ambush är att de inte räds att vara melodiösa, Close My Eyes är en låt som skulle kunna upplevas som vågad. De mest inskränkta cred-rockarna hade kunnat kalla det glammigt – jag kallar dessa cred-rockare för töntar. I melodierna sitter styrkan och det vet bandet.
Molotov är ännu en låt som slår an på Accept-ådran, förutom att sångmelodin i versen inte riktigt hittar sina ultimata kurvor är det en ytterst stabil komposition.

Dags att höja tempot igen i Heading East, som återfinns på senaste singeln Natural Born Killers. Man verkar överlag hysa en sällsynt stor kärlek till högoktaniga låtar, det är dock detta som går hem hos deras publik så det borgar för bra ös på konserterna framöver. Solot är stundtals extremt inspirerat av Iron Maiden, kanske lite svårt att undvika när man spelar heavy metal.
Master Of Pain inleder lite thrashigh à la Slayer, en ondskefull och stämningsfull låt som exploderar i en härligt melodiös refräng.
Avslutningsvis får vi höra en fyrtakts-kross i form av Natural Born Killers, som med sitt stora trumsound och sitt sköna driv vinner över varje hårdrockare omedelbart. En stark avslutning på en stark skiva.

Ambush gör en mycket bra debut, de står sig riktigt bra i konkurrensen och kan nog hänga kvar länge i genren om de fortsätter leverera. Vilket jag känner på mig att de kommer göra.

Bäst: Don’t Shoot (Let ’Em Burn) är en riktig fullträff, en sådan låt där allt klaffar. Omslaget är vrålsnyggt.
Sämst: Inget direkt, men jag hör att Oskars röst definitivt kommer utvecklas ännu mer och det ska bli kul att höra honom sjunga dessa låtar i framtiden när han peakar.
Betyg: 8/10

Skribent: Viktor Skatt

Köp skivan HÄR.

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas