Release: 4/9 – 2015
Bolag: Nuclear Blast
Amorphis var länge ett nonsensband för mig. Deras musik intresserade mig inte alls, och gruppens tidigare släpp (då man spelade någon form av dödsmetall) är fortfarande totalt ointressanta för mig. Men plötsligt så släppte man album som Skyforger och The Beginning of Times och man blev ett band att räkna med.
På nya släppet Under the Red Cloud så fortsätter man att blanda finskt vemod med bländande melodier och riktig jävla sisu. I vanlig ordning är det sångaren Tomi Joutsen som lyfter bandet med sin sång. Han ömsom skriker och ömsom skönsjunger sig genom albumet, båda delarna med lika lyckat resultat. I inget av fallen känns sången malplacerad och båda delarna fyller en given funktion i musiken.
Det är lätt att hitta minnesvärda partier i egentligen vartenda spår på albumet. Gruppen har jobbat hårt på att hitta melodier värda att bygga låtar på. Det märks särskilt då flera av albumets låtar egentligen kretsar kring ett enstaka riff, som spelas i olika variationer. Tydligast blir det kanske i den öppnande titellåten och i den mäktiga avslutningen White Night, som trots sin titel är albumets kanske mörkaste låt. Sångaren är även här helt briljant i refrängen.
Att gruppen ska vara förband till Nightwish känns helt logiskt då Amorphis stundtals påminner en hel om sina finska kollegor. Minus de bombastiska influenserna. De instrumentala passagerna, som är flera än på länge, är skickligt utförda. Att kunna växla mellan hårdhet, inslag av folkmusik, en extrem fingertoppskänsla för melodier och mäktiga refränger är få förunnat. Särskilt att göra det inom en och samma låt.
Det finns dock en rejäl brist i albumet, och det är att alla spår tycks gå i ungefär samma tempo. Det finns ingen låt som är markant snabbare eller långsammare än någon annan, vilket skapar en liten känsla av enformighet. Trots detta blir Under the Red Cloud aldrig tråkig. Men inte heller så bra som den borde vara.
Betyg: 7 / 10
Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby