Anathema_DistantSatellites

Release: 9/6 – 2014
Bolag: Kscope

Liverpoolbandet Anathema började sin karriär för 24 år sedan i facket märkt doom metal, men har sedan dess för varje skiva förflyttat sig längre bort från det brutala och närmare det finstämda. I år var det dags att släppa det tionde albumet i ordningen, betitlat Distant Satellites, och allt tyder på att bandets sound fortfarande befinner sig i omloppsbana kring begreppet progressiv rock. Det har bara gått två år sedan förra släppet Weather Systems, och de som gillade den kommer garanterat inte att bli besvikna. Det aktuella albumet är nämligen likt dess föregångare på många sätt, kanske främst gällande uppbyggnad och den atmosfäriska ljudbild bandet på senare tid verkar ha landat bekvämt i.

The Lost Song Part 1 inleder det nästan en hel timme långa albumet med stråkar, stämsång och ett småtrevligt, progressivt trumkomp som upprepas genom nästan hela låten. Vincent, en bandets tre Cavanagh-bröder, sköter de flesta av sånginsatserna på skivan, medan Lee Douglas utgör hans kvinnliga motsvarighet och lägger stämmor eller upprepar hans sångrader. I The Lost Song Part 2 är det dock Lee som står för merparten av sången, och hennes spröda vibraton blir flera gånger så sötsliskiga att jag tror att jag får karies. När hon tar i ordentligt och inte låter så sårbar är det mycket bättre, men det vill aldrig riktigt lyfta, oavsett hur många storslagna arrangemang man försöker pressa in.

Delar av Dusk (Dark Is Descending) ger mig Radiohead– och till och med Coldplay-vibbar, och det är inte ett bra betyg från min sida. Ariel skulle kunna beskrivas som en vacker, meditativ ballad med riktigt fina pianoslingor av Daniel Cardoso – om inte alltihop upprepades till förtvivlan. De båda sångarna ekar de lite för naiva kärleksraderna mellan sig (Love so strong it hurts / Staring at the sun, och så vidare) många gånger efter det att jag tröttnat. Man försöker åstadkomma en monumentalt mäktig stämning, men det faller platt varenda gång ännu en överproducerad låt slutar med stråkar som tonar bort i intet.

Självbetitlade Anathema är den låt jag anser utgöra några av skivans höjdpunkter: Vincent tar i så att han för första gången lyckas övertyga mig om att han menar det han sjunger, och gitarrslingan och -solot i låtens senare del är faktiskt lysande. Efter denna låt tar albumet en helt annan riktning och flirtar så mycket med elektroniska inslag att jag bara blir förvirrad. Positivt är dock det högre tempot i You’re Not Alone som väger upp för lite tidigare långsam tråkighet, men i övrigt är det hela bara mycket märkligt. Albumets titelspår pendlar till exempel mellan en fin mystik och någon slags konstig discofeeling.

Det finns stunder när en låtrad, ett gitarrsolo eller en melodislinga snuddar vid det mörker och den desperata äkthet som Anathema så väl behärskade före milleniumskiftet, men överlag är energinivån för låg, startsträckan för lång och ingenting når riktigt hela vägen. Jag får trösta mig med att istället gå en bra bit tillbaka i bandets låtkatalog och leta upp de råa, mörka guldkornen på deras tidigaste alster. Distant Satellites lär jag inte återvända till.

Betyg: 4/10

Skribent: Emma ”Sajko” Persson