archenemywareternalcd

Release: 9/6 – 2014
Bolag: Century Media Records

Vi börjar med att avhandla det som har skapat störst rubriker kring bandet den senaste tiden, nämligen det faktum att detta är första skivan utan Angela Gossow på sång sedan 2001. Ersättaren heter Alissa White-Gluz och har, enligt mig, stått för superba insatser i The Agonist. I mitt tycke är Alissa en bättre och mer mångsidig sångerska än sin företrädare, men det vågar jag väl knappast påstå utan att bli stenad av gruppens mest inbitna fans? Åtminstone känns sången mer varierad nu än tidigare och Alissa tycks ha blåst nytt liv i en grupp som avstannat i utvecklingen. Jag hade dessutom gärna hört att hon använt sin rena stämma emellanåt (okej, lägg ner stenarna).

I övrigt är mycket sig likt. Låtarna kretsar kring starka riff och rör sig oftast i höga hastigheter. Emellanåt känns det mycket mer virtuost än tidigare där många riff och solon bär tydliga influenser från klassiska kompositörer. Tänk Children Of Bodom’s tidiga släpp så borde du befinna dig ungefär i närheten. Ibland kan det dock bli aningen mycket när Michael Amott och Nick Cordle tycks utmana självaste Yngwie Malmsteen i välspelade solon. Detta till trots så är War Eternal ett välkomponerat album som visar nya sidor under varje genomlyssning.

Höjdpunkterna är många. Den inledande Never Forgive, Never Forget, som föregås av ett dramatiskt och stämningssättande intro, sätter ribban högt med fina melodier och en minnesvärd refräng. As The Pages Burn visar både gruppens tunga sida, men även de virtuosa inslag som jag redan har nämnt. Låtens mittsektion är nog albumets snyggaste del. I No More Regrets visar bandet att man är en tekniskt fulländad enhet. Däremot ger inte stråkarna i låtar som Avalanche och Dimmu Borgir-smittade Time Is Black önskad effekt. Istället för storslaget och pompöst blir det för mycket.

Men vad som är klart är att gruppen efter att ha stått och trampat vatten ett par album återigen har visat att man tillhör de absolut främsta inom en genre som i övrigt tycks befinna sig i en nedåtgående spiral.  

Bäst: As The Pages Burn.
Sämst: Avalanche
.
Betyg: 8 / 10

Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby

 

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas