architectscd2014600

 

Release: 11/3 – 2014
Bolag: Epitaph Records

Brittiska Architects tycks ha tagit sig en funderare innan man började att skissa på detta album, gruppens sjätte. Efter två släpp som varit mycket tveksamma och där framförallt föregångaren Daybreaker var rena fuskbygget. Två album som verkade vackra och bra på ytan, men som skulle visa sig falla likt korthus i det långa loppet. Denna gång tycks man istället ha tittat på vad som gjorde album som Ruin och Hollow Crown till sådana skrytbyggen, men samtidigt vågat hålla kvar vid sina ambitioner om estetiska utsvävningar. Balansen i den musikaliska skålen är denna gång mer jämnfördelad.

Bandet har här konstruerat ett album som känns mer sammanhållet än tidigare. Alla låtar går i passande färger och det finns inget som direkt skär sig. Architects har lyckats hitta en egen stil, som blandar de tunga breakdown-partierna med de målande post-rockinfluenserna. Visst har de lånat vissa element från Bring Me The Horizon’s palett och vissa motiv från akter som Explosions In The Sky. Men när alla dessa element blandas så låter det som Architects ska låta.

Skivan inleds med några ackord som plockas på en gitarr, för att sedan abrupt avbrytas av ett krossande riff, dundrande trummor och Sam Carter’s growl. Hela skivan sammanfattas egentligen under första låten, som förutom nämnda inledning även bjuder på en refräng som är lätt att komma ihåg, vackra melodier och de lugnare passager i gruppens musik som nu låter mer fokuserade snarare än framtvingade. Men även om de melodiska och stillsamma ögonblicken känns mer välkomna än tidigare så är det fortfarande de aggressiva och energiska låtarna som låter bäst. Naysayer och framförallt The Devil Is Near representerar dessa låtar på ett rättvist sätt. När man i exempelvis Broken Cross försöker få det hårda att möta det mjuka så fogar man samman de två världar som Architects vill representera på ett snyggt sätt. Det känns helt enkelt mer genomtänkt än tidigare.

Architects verkar helt enkelt ha insett att man inte behöver vara det ena eller det andra, utan att det alldeles utmärkt går att blanda båda delarna. Att däremot överge de hårdare delarna helt, som man gör i exempelvis The Distant Blue, är inget vinnande drag. Men med Lost Forever // Lost Together tar man ett steg i rätt riktning, även om det är en bit kvar till de mästerliga monument som genren har att bjuda på.

Bäst: The Devil Is Near.
Sämst: The Distant Blue.
Betyg: 7 / 10

Skribent: Jimmy ”JimJim” Rimsby

Relaterade artiklar

Lämna ett svar

Din e-post kommer inte att synas